Jag är en kille på 26 som då och då känner mig ganska ensam. Min skolgång var inte så lyckad eftersom jag var mobbad från förskolan till nian. Och det är först nu jag har fått bättre kontakt med tjejer. Jag har vänner och så men känner mig ofta ganska ensam eftersom jag aldrig haft nån flickvän och inte är lika social på fester och liknande som andra. Vet inte vad jag skall göra för att komma ur den här onda cirkeln och slippa känna mig så ensam för det finns ju många som är singlar utan att känna sig ensama. Ibland känns det även som jag är flera år efter alla andra i mognad och speciellt när folk omkring mig har flickvän, gifter sig och skaffar barn och jag inte ens haft en flickvän..

---

SVAR

Det stämmer ju som du säger att det är många som är singlar utan att känna sig ensamma, men i ditt fall kanske det mer handlar om att du inte har haft någon flickvän, än att du inte har någon just nu. Jag tror nämligen att det skulle kännas annorlunda för dig att vara singel, ifall du hade haft flickvän och ni gjort slut av någon anledning. Nu är det här med att ha flickvän något som du inte har känt på, varför din ensamhetskänsla kanske mer handlar om en längtan efter att få känna hur det känns att ha ett förhållande, och inte om att du egentligen har problem med att vara ensam?
Det låter ju bra och positivt att du har vänner och att du har bättre kontakt med tjejer. Sedan när det gäller det här med att vara social på fester odyl så handlar det ju ofta om vilka erfarenheter man har av att umgås med människor. I ditt fall där du blivit mobbad väldigt länge så är det ju inte så konstigt ifall du inte känner dig så öppen och social mot andra. För att kunna vara det så måste man ju lite på att människor är vänliga och att man tryggt kan umgås med andra utan att behöva bli utsatt för mobbning och annat som kan såra. Och min erfarenhet är att personer som blivit mobbade under tidiga år sällan har den tryggheten med andra människor, vilket man inte kan förvånas över. Jag vet också att det kan ta lång tid att bygga upp det förtroendet för andra igen, så att man kan öppna sig och bara våga koppla av och ha roligt tillsammans med andra. Det verkar i ditt brev som om du kommit en bit på väg, men jag undrar ifall din känsla av att vara efter dina jämnåriga inte handlar mycket om detta att du har en del att ta ikapp när det gäller att umgås med andra människor, och att du pga det som mobbarna gjorde mot dig behöver ett antal år för att repa dig och lära dig det sociala spelet som mobbarna oftast tvingar en att stå utanför. Livet är inte rättvist i det här avseendet och jag kan förstå ifall du känner dig både ensam, ledsen, arg och besviken när du ser att kompisarna har tjejer, gifter sig och skaffar barn. Men samtidigt så kan man inte ändra historien utan det enda man kan göra är att försöka hitta vägar för att få ut något positivt av det i slutänden. Det kan ibland ta många år och man kan få leva ganska länge utan att riktigt veta vad det skall komma för bra ur det hela. Men jag kan tex tänka att om du lyckas fortsätta med det positiva du har åstadkommit när du nu fått bättre kontakt med tjejer och har vänner runt omkring dig, så kommer du att komma till den punkten då det är dags för dig att träffa någon och då du skaffat dig erfarenheter av livet som gör dig väldigt attraktiv som man. Svåra erfarenheter kan nämligen göra det med en att man utvecklar medkänsla för andra, och insikter om hur man kan kämpa sig igenom svårigheter som alla människor förr eller senare råkar ut för. Dessa erfarenheter/egenskaper kan vara enormt positiva att ha i ett förhållande där mycket handlar om att respektera varandra för vem man är, och stötta, älska och hjälpa varandra i både goda och dåliga stunder. Om du inte låter dig nedslås av hur det ser ut just nu, utan fortsätter att utvecklas i din takt, med dina unika erfarenheter av livet, så tror jag att du kommer att förstå vad jag menar med tiden, om du inte gör det redan nu.