ännu en grej hände i kväll… jag har gråtit i floder och munnen smakar salt… livet har ingen betydelse för mig längre… visst alla säger attt självmord är fegt ocg egoistisk. men varför kan ingen visa att jag är värd att leva? kommentarer som "du är helt dum i huvudet", "du ställer bara till med problem", "du är störd" och "jag orkar inte med dig" får en att önska att man inte ens var född. jag är inget jobbigt barn. jag sköter mig väldigt bra i skolan och har bäst betyg i min familj. när jag kommer hem umgås jag lite med min ena bror och sedan sitter jag inne i mitt rum. jag ställer inte till problem. men varje gång jag går ner på kvällen så startas ett bråk. antingen för att jag råkat sätta mig på deras plats, gått på toa så det är upptaget när de ska gå (även om jag är snabb, att jag har glömt att ta upp någon sak till mitt rum… m.m…. vad jag än gör så är det något fel med det. när jag säger något får jag alltid ett tyket svar tillbaka. ska det vara så här? men detta är bara ett problem som jag går och bär på… det största är väl att jag hatar mig… på det följer mobbning, ätstörning, depression, falska kompisar, man (i min närmaste omgivning) som kan våldta mig… hoppet är ute för mig… ni kan kalla mig för egoist eller fegis eller vad ni vill, men jag är en misslyckad själ och jag borde inte finnas….

---

SVAR

Nej, det ska inte vara så som du beskriver. Det låter som om du inte får den kärlek och respekt som faktiskt ALLA barn förtjänar, och i en sådan situation är det lätt hänt att man börjar hata sig själv och känna att man inte är värd något, och så ska det inte vara. Jag vet dock att alltför många känner som du, och att det är många som inte får tillräckligt med kärlek och respekt för att dom skall kunna tycka om sig själva. Men det finns ett hopp ändå, även om man själv måste söka upp det när man inte hittar det i sin direkta omgivning. Därför råder jag dig till att gå till närmaste Ungdomsmottagning, alternativt söka dig till skolkuratorn, eller skolpyskologen. Om du gör det så kommer du att märka att det finns andra vuxna som kan stötta och hjälpa en att upptäcka att man är värd att både finnas och älskas. Så, jag vill inte kalla dig egoist för att du själv tycker hoppet är ute och funderar på att ta livet av dig. Jag vill istället uppmana dig att bli mer av en egoist och ta för dig av all den hjälp som finns att få, och att du tänker på dig själv i första hand så du själv ger dig en chans att hitta ett bra liv. I det avseendet borde vi alla vara mer egoistiska.