Hej Jag är en 18 årig tjej som har mått dåligt en längre tid. Jag har haft självmordstankar och äter inte tillräckligt (enligt andra). Dessutom springer jag nästan varje dag. Det har nu gått så långt att den kurator jag har haft kontakt med har anmält till socialtjänsten. Fick en inbjudan från dem i veckan och nu har jag bestämt mig för att skita i det mötet och jag skippade också min tid med min kurator. jag orkade inte gå dit. Just nu skiter jag i allt. Jag vill ju bara bli lämnad ifred. Vad kan socialen göra när jag inte dyker upp. Räcker det att de tror att jag kan verkställa mina självmordstankar och drabbas av en allvarlig ätstörning för att det ska bli aktuellt med tvångsomhändertagning? Jag vill ju bara vara ifred. Varför kan jag inte få vara det då????

---

SVAR

Om man skall bli tvångsinlagd för att man står i begrepp att ta livet av sig så är det inte socialen, utan psykiatrin som gör detta. Men självklart kan socialen koppla in psykiatrin, precis som vem som helt kan ringa till psykiatrin och säga att dom fruktar för ditt liv. Men det är ganska stränga regler för när man får tvångsomhänderta någon. Det krävs alltså att du är en allvarlig fara för dig själv, dvs försöker ta ditt liv, eller om ätstörningen är så allvarlig att ditt liv är i fara.
Socialen kan förvisso också tvångsomhänderta någon, men då handlar det istället om att man omhändertas för att flyttas till en annan miljö, eller en annan familj, för att antingen komma ifrån negativa kompisar, eller föräldrar som på ett eller annat sätt inte kan ta hand om dig. Men när det gäller psykiatriska sjukdomstillstånd, som tex ätstörningar eller självmordsbenägenhet så är det alltså psykiatrin eftersom man tvångomhändertas för vård.
Det var lite fakta kring det här med tvångsomhändertagande, men sedan har vi ju ditt problem med att vilja vara ifred. Du frågar varför du inte får vara ifred, och säger också att du bara vill vara ifred.
Nu kan jag inte utifrån ditt brev avgöra hur allvarliga dina självmordstankar och ätstörningar är, men uppenbarligen har personer i din omgivning tyckt att problemen är så pass omfattande att åtminstone socialen har kopplats in. Och generellt kan jag säga att när det gäller ätstörningar och självmordstankar så ligger det liksom i själva sjukdomen att man vill vara ifred. Och alla som jobbar med att hjälpa människor med denna typen av problem, vet att det inte är någon lösning att lämna personen ifred, utan då brukar det bara bli värre tills det inte finns någon räddning längre, därför kan dom verka lite envisa och påträngande. Så du kommer sannolikt att få stå ut med att människor som vill hjälpa dig fortsätter att i knacka på din dörr och erbjuda dig hjälp. Men om du väljer att inte gå till socialen och ta den hjälpen så är det inte så mycket dom kan göra åt det ifall läget inte är så allvarligt som jag tidigare sade.
Mitt råd till dig nu, är att du går tillbaka till din kurator och pratar med henne/honom om hur du reagerat på det här med att socialen kopplades in. För jag tror att du känner en viss besvikelse över att din kurator gjorde den här anmälan då du tydligen inte var redo för det, och det tycker jag att du skall prata med henne/honom om. Gör inte dig själv den otjänsten att du bryter alla kontakter utan gå istället dit och se vad hon/han har att säga om saken, och se ifall ni tillsammans kan hitta lösningar som du känner att du orkar med och där det inte blir för mycket för dig, vilket det alltså verkar ha blivit nu. Jag vet att det kan kännas som ett enda trassel när det kopplas in fler personer, och ibland är det så att även kuratorer, läkare och psykologer går lite för snabbt fram så att personen man skall hjälpa drar sig undan istället. Ingen av dom som jobbar med att hjälpa människor är ju felfria. Men ge inte upp hela tanken med att få hjälp för att det blev för mycket för dig nu, utan ta hjälpen även om vägen inte verkar vara spikrak, för det är den tyvärr aldrig, utan det är många krökar och svängar man skall ta sig igenom när man mår så dåligt som du tydligen gör. Men det finns en ljusning längre fram, men det gäller att vara lite envis och inte bara ge upp och dra sig undan, utan istället säga vad man tycker och försöka vara med och hitta lösningar som funkar för en själv.