Hej, Jag har problem med att jag vill ha uppmärksamhet. Jag är yngsta barnet i familjen och fick höra att jag var vrång och ville ha min vilja igenom när jag var liten. Nuförtiden känner jag mig ganska ofta övergiven och ensam. Jag vet att min familj bryr sig och jag har några vänner som står mig nära. Jag borde alltså inte känna mig övergiven och ensam tycker jag. Ibland funderar jag på hur många som skulle sakna mig om jag tog livet av mig. När jag tänker så blir jag lite rädd för mig själv. Jag har bott hemifrån i 2 år. Vad ska jag göra för att slippa känna så här?

---

SVAR

Det är vanligt att yngsta barnet uppfattas på det sättet som du beskriver och att syskon framför allt upplever att den yngsta fått sin vilja igenom i det mesta och att dom själva fått mycket hårdare regler, mer krav osv. I viss mån är det nog också så i många fall då föräldrar har en tendens att slappna av mer och mer för varje barn dom får när det gäller regler osv. Dom känner sig helt enkelt oftast säkrare i föräldrarollen med det yngsta barnet än vad dom gjorde med det första barnet varför dom som sagt kan ha ett lite mer avslappnat förhållningssätt till den minsta i familjen. Sedan finns det andra faktorer som också spelar in men det kan du gärna läsa mer om i olika böcker kring det här med syskon och turordning. Fråga på biblioteket efter litteratur för det finns en hel del kul böcker skrivna i ämnet där du nog kommer att känna igen dig en hel del.
Men nu till din fråga kring känslor av ensamhet och övergivenhet.
I ditt brev så låter det som om mycket fortfarande kretsar kring din familj. Jag vet inte hur gammal du är men utifrån att du bott själv i 2 år kan jag gissa att du är mellan 20 och 25. När man flyttat hemifrån så nyligen som du har gjort och befinner sig i den åldern som du förmodligen gör är man oftast mitt i den så kallade frigörelseprocessen. Man har under hela sitt liv levt med sin familj och där fått en modell för hur livet och man själv är. När man sedan flyttar och ska stå på egna ben kan man i många avseenden känna sig vilsen när den inramningen inte finns där längre, och man själv istället skall skapa sig ett liv, med innehåll som gör det hela meningsfullt. Det är då lätt hänt att det blir ett antal år då man som du känner ensamhet och övergivenhet eftersom man inte hunnit skapa nya meningsfulla relationer som kan fylla tomrummet efter den självklara uppmärksamhet man får när man bor hemma. Det här är något som dom flesta får brottas med och många gånger pratar man bara om att det är svårt för föräldrarna när barnen flyttar och att dom känner tomhet, medan man glömmer bort att den som flyttar också kan känna stor tomhet innan dom hunnit forma sitt nya liv och lyckats skapa sig en ny inramning som ger närhet och trygghet.
Mitt råd till dig blir därför att du lägger energi på att skapa nya relationer med människor du möter, och även att du försöker finna aktiviteter som du tycker känns meningsfulla och som du kan göra ensam eller tillsammans med andra. Det kan vara alltifrån sport till att ha sina egna små avkopplingsstunder med lite mysig musik, ett fotbad, en god bok eller vad som helst som du upplever som mysigt. Men viktigt är också som jag sade först att du försöker odla relationer till vänner och andra du stöter på. Det kan man göra genom att själv försöka vara aktiv, ringa och söka kontakt, samt föreslå saker man kan göra tillsammans. Och för att liksom komma igång med sitt nya liv kan man medvetet ta en paus från sin familj ett tag och på så sätt pusha sig själv att skapa nya kontaktytor och bygga sitt eget liv. Om du satsar på dig själv och ditt eget liv ett tag så kommer du förmodligen att märka att känslan av ensamhet och övergivenhet ger med sig och att du inte tänker lika mycket på hur din familj ser på dig eller känna att du behöver deras uppmärksamhet lika mycket.