hej.. jag är en tjej på 15 år.. ska fylla 16.. jag har varit mobbad länge och aldrig haft riktiga kompisar.. för ungefär ett och ett halvt år sedan blev jag slagen av en kille på ett disco.. min kompis satt brevid mig och gjorde ingenting.. ja.. men iaf.. sen det där hände har jag aldrig vågat gå på discon. det tog inte så lång dit innan jag jag började må jättedåligt.. jag började skolka från lektionerna och sånt.. allt blev bara värre och värre för varje dag som gick.. jag började skära mig på armarna och skrev dikter av blodet… i nian gick jag till min mentor och berättade att jag mådde dåligt och så.. hon skickade mig till skolpsykologen som jag varit hos innan.. (bråk med en vän osv…) dom visste att jag inte litade på henne.. aja.. jag lämnade in en självmordsdikt till min mentor och försvann.. dom letade mig med polis och allt.. tog mig till bup, akut… jag fick prata med massa olika männsikor där.. det bestämdes att jag skulle dit en gång i veckan först.. innan dom skulle testa medecin. dagen efter ungefär satt jag på mitt rum med kniven längs min hals, det var så nära.. nästa gång jag var hos psykolgen på bup berättade jag ganska mkt om hur jag kände och så.. hon hade ju tystnadsplikt.. det första hon gjorde var att ringa mamma och pappa.. det var sista gången jag var där.. i oktober blev socialtjänsten inkopplad och så.. förstörde mig och mitt liv ennumer.. dom gjorde utredning. jag ljög för dom om allting. jag orkade inte ha dom i min närhet.. dom fick mig att må ännusämre.. jag hoppade av skolan och sov mer och mer.. sket i allt. dom på socialtjänsten ville bara ha mig på ett ungdomshem eller hos en fosterfamilj.. jag vägrade. aja. eftersom jag ljög för dom att jag mådde bättre och bättre så slapp jag dom efter ett halvår ungefär.. efter det har det varit lite bättre, men endå inte.. jag har fortfarande självmordstankar och så.. och är fortfarande mobbad.. får ont i magen om jag går ensam ute, fast det är ljust.. nu i sommar var jag och hälsade på mina vänner som bor över 70 mil härifrån… det var bra där. dom brydde sig iaf.. när jag skulle hem började jag må jättedåligt igen.. jag ville verkligen inte.. jag satt och grät på tåget.. jag har vänner på internet och så som säger att jag måste söka hjälp och få medecin.. men jag vågar inte.. för då kommer jag inte få åka ner till mina riktiga vänner igen.. åhh.! snälla hjälp.. vad ska jag göra..?

---

SVAR

Jag tror att dina vänner på Internet givit dig ett vettigt råd, nämligen att du ska söka hjälp. Du har ju tydligen inga positiva erfarenheter från varken BUP eller socialtjänsten, men när man befinner sig i ett sådant akut läge som du tydligen befann dig i då när dom tog hand om dig, så upplever man oftast det mesta som negativt då man inte sökt hjälp av egen fri vilja. Men jag hoppas ändå att du skall ge dig själv chansen att få rätsida på ditt liv, för uppenbarligen kvarstår dina problem, och du mår fortfarande dåligt fastän du sluppit att ha med socialtjänsten att göra på ett tag nu.
Jag tror att du kommer att märka att det blir lite annorlunda när du själv tar tag i situationen och själv bestämmer dig för att söka hjälp istället för att någon annan gör det åt dig. I detta läget kan du ju själv välja vilken typ av hjälp du vill ha. Du kan söka en läkarkontakt om du vill diskutera ifall du kanske skulle få någon medicin, och du kan söka kurator eller psykolog om du vill prova att ha en samtalskontakt. Och när du gör detta frivilligt så är det ingen som kommer att stoppa dig från att åka till dina riktiga vänner om det inte finns några andra hinder.
Så mitt råd är att du funderar på om det kanske vore idé att söka upp kuratorn eller psykologen i skolan, alternativt på Ungdomsmottagningen eller BUP. Eller fundera över om du vill börja med en läkarkontakt för att diskutera medicinanvändning och då kan du vända dig till antingen Ungdomsmottagningen , BUP, eller din vårdcentral.
Fundera över dom här alternativen och tänk efter om du själv inte skulle försöka ta kontrollen över ditt liv och försöka se till att du mår bättre. Det kommer innebära att du själv måste försöka vara ärlig med dina problem och säga som det är, men också att du själv kan bestämma takten och vem du träffar, och då tror jag att du kommer märka att det blir ganska annorlunda mot förut.