hej!jag är en kille på 14 år som har rätt jobbigt med en fobi! det började me att jag var och åkte slalom*tävlar i det*men då var jag och nåra kompisar och hoppade i hopp!sen då tänkte jag prova på 360*snurra runt i luften*men då fastnade jag med skidan i snön mittt i vridningen och benet knäcktes!jag hade ej bindningar som löste ut! nu vågar jag knappt prova på 360 inte ens om jag ska hoppa från en trampolin på badhuset det går inte bara det är som ett lås! många säger ju att jag måste försöka ändå så ska det försvinna men det går inte! snälla hjälp vill ha råd!

---

SVAR

Jag tycker inte det som du lider av är någon fobi. Istället är det en ganska normal reaktion att reagera med rädsla när man råkat ut för något som gör så ont som att bryta benet på det sättet som du beskriver. Den rädslan upplever nästan alla som råkat ut för liknande olyckor. Vad som händer är ju att man blir rädd för att behöva uppleva en sådan smärta igen som det är att bryta benet.
En annan följd av det hela är att man vid en olycka blir plågsamt medveten om att det man håller på med inte är ofarligt, vilket man oftast tror innan man råkat ut för något. Att råka ut för en sådan olycka som du beskriver har förmodligen gjort dig väldigt medveten om att saker KAN hända, och man KAN faktiskt slå sig, och det är ingen fobi, utan något som är helt sant och verkligt. Så på det sättet kan man säga att olyckor gör oss medvetna om riskerna med det vi håller på med, och att man kanske inte alltid blir sig helt lik efter att man varit med om en smärtsam olycka. Och det behöver ju i sig inte vara fel att vara medveten om riskerna med saker och ting.
Det jag tycker att du skall göra är därför att fundera över hur viktigt det är för dig att utföra dom här hoppen både i skidbacken och i badhuset. Är det viktigt för dig att kunna göra den här typen av hopp? Om svaret på detta är ja, betyder det att du på något sätt måste försöka övervinna din rädsla och utföra det du vill göra TROTS riskerna. Du kan nämligen aldrig bli lika omedveten om riskerna som du troligtvis var innan olyckan. Det går liksom inte att sudda ut den erfarenheten du gjort.

Att övervinna rädslan kan man göra på olika sätt, men det bästa är att ta det stegvis. Det betyder att du börjar kanske från bassängkanten och försöker därifrån utför olika typer av hopp tills du känner att du klarar det hoppet du inte vågar idag. Sedan är det dags att du provar från en startpall. När du väl klarar det så är det dags att gå vidare till 1-meters svikten osv. Så håller du på tills du klarat att utföra det du vill och från den höjden du vill. Likadant är det i skidbacken. Du får börja med mindre och lättare hopp där du börjar att snurra 90 grader tex, och successivt bygga på det hela, till du känner att självförtroendet kommit tillbaka och du klarar att utföra det du vill.

Skulle du däremot komma fram till att det inte längre känns viktigt för dig att utföra denna typen av hopp varken i skidbacken eller i badhuset, så är det inte något fel med det. Det är många människor som slutat att göra saker för att dom blivit medvetna om riskerna med det hela. Dom har helt enkelt tappat lusten och tycker inte det är meningsfullt, eller värt det längre. För det finns ju inget som säger att man måste utföra denna typ av hopp för att kunna ha ett bra liv. Och du tävlar ju uppenbarligen i slalom och inte i freestyle, varför du inte behöver göra hopp om du inte vill.
Så fundera över vad som känns viktigt för dig och se ifall du mår bäst av att låta bli denna typen av hopp i fortsättningen, eller om du känner att du vill övervinna din rädsla och därför försöker bygga upp ditt självförtroende igen successivt som jag skrev tidigare.