SVAR
Det är ledsamt att höra att du inte kunde få någon hjälp i skolan att klara av det här med redovisningarna. Det finns ju många som är i din situation och som känner obehag för att prata inför människor, och blir man då retad för det så ökar ju bara stressen varför man oftast behöver hjälp för att lära sig hantera dom situationerna. Tyvärr tvingas jag dock konstatera att man inte alltid tar det här på allvar i skolorna, med stora konsekvenser som följd.
Det låter i ditt brev som om du skulle behöva stöd framöver för att få rätsida på ditt liv igen och för att du skall ha en chans att bygga upp ditt självförtroende. Det är ju inte ovanligt att barn som växer upp i familjer där någon av familjemedlemmarna har drogproblem, får klara sig själva ganska mycket, beroende på att föräldrarna av naturliga skäl inte räcker till och klarar av hur mycket som helst. Men bara för att din syster hade stora behov av hjälp så minskade ju inte dina behov av stöd, omsorg och hjälp. Jag tycker därför inte det är konstigt att du kanske ger upp tidigare än andra och känner dig osäker både inför skolan och på arbetet. Alla människor behöver nämligen någon/några som kan ge en stöd och peppa en när man börjar tvivla på sig själv och sin egen förmåga. Det är helt enkelt svårt att hela tiden peppa sig själv och bibehålla sitt eget självförtroende utan stöd utifrån. Men utifrån detta tycker jag ändå att du skall vara stolt över dig själv. Du har trots bekymmer i skolan och brist på stöd i svåra stunder lyckats att både få, och klara av ett arbete trots att du är så ung. Det visar att du har en styrka inom dig som du kan bygga vidare på inför framtiden. Men jag tror att det är ganska viktigt att du nu till att börja med använder den styrkan för att skapa en situation där du kan jobba med att få rätsida på ditt liv igen. Du har ju uppenbarligen både en längtan efter att klara av din utbildning, och en rädsla för att något skall hända som gör att det går fel denna gången också. Eftersom du även känner en ångest inför att ha kastat bort dom här åren så tycker jag att du snarast möjligt skall försöka ta tag i detta så du inte känner att du halkar efter mer och mer.
Mitt råd blir därför att du vänder dig till närmaste Ungdomsmottagning och att du tar mod till dig och berättar för kuratorn där vad du just har berättat för mig. Tillsammans kan ni sedan diskutera vad som är vettigt för dig att göra, och han/hon kan fungera som ett stöd för dig när du arbetar med att få ditt liv att ta den vändning som du önskar. Jag tror nämligen att det är jätteviktigt att du tex har fått en samtalskontakt innan du ger dig in i skolan igen. För om det börjar strula igen så kommer du då att ha någon att prata med och som kan ge dig det stöd du behöver för att du inte skall behöva ge upp. Så se till att sök upp kuratorn på Ungdomsmottagningen så kan ni tillsammans planera nästa steg.
Sist vill jag säga till dig att livet kan vara ganska märkligt i ett avseende, och det är att man aldrig riktigt kan avgöra vad som är bortkastad tid och inte när man är mitt uppe i det. Det är så många gånger som jag sett att det som verkat vara bortkastad tid, istället kanske varit en oerhört utvecklande tid när man tittar på det några år senare. Och om du ser till att skaffa stöd så du klarar av att få rätsida på ditt liv, tror jag att även du om några år kan se att du under dessa två åren som gått, skaffat dig erfarenheter om dig själv och om livet som du kommer att ha nytta av vad du än kommer att jobba med i framtiden och vilka människor du än möter. Men det ser man som sagt aldrig när man är mitt uppe i det, utan först efteråt, varför det sällan i mina ögon är så att vi människor kastar bort tiden.