jag vill så gärna flytta hemifrån. jag mår väldigt dåligt av att gå hemma, går på cipramil, har haft/har anorexi, har svårt att prata med och närma mig folk, gråter mycket (speciellt när jag är med människor vilket händer kanske varannan vecka) har en pojkvän som är tio år äldre än mig (har haft snart två år) och en flickvän, ingen av dem får jag träffa för mina föräldrar. jag får inte träffa flickan eftersom de hatar att jag är bisexuell, egentligen tror de inte att bisexuella existerar. bråkar mycket med mina föräldrar och slåss, vill inte gå hem efter skolan/när jag varit bortrest, spänner mig och får ont i magen och kroppen när jag är hemma. har pratat med folk som flyttat hemifrån när de varit underåriga, själv är jag femton år och jag själv och många andra tycker att jag beter mig som typ tjugo. jag tror att jag skulle klara av att bo ensam (helst hos min pojkvän men jag har ju ljugit om honom i ett och ett halvt år och de skulle döda mig om de fick reda på att jag fortfarande var med honom) om jag fick hjälp. har dock pga min ålder inte några möjligheter att försörja mig själv. går det över huvud taget att få lägenhet/boende i min situation?

---

SVAR

Om hemsituationen bedöms vara farlig fysiskt eller psykiskt, eller om det finns så pass allvarliga brister i din hemmiljö att det kan hämma din utveckling så kan socialtjänsten gå in och föreslå åtgärder, där egen lägenhet kan vara ett alternativ. Men när det gäller ungdomar i din ålder finns det oftast även andra alternativ än egen lägenhet, men det ser olika ut från kommun till kommun. I dom lägena som socialtjänsten bedömer att någon typ av eget boende behövs och du och dina föräldrar går med på det, så kan dom även stötta ekonomiskt. Men det hela börjar med att socialtjänsten gör en utredning om hur din situation ser ut, innan dom kommer fram till åtgärder som är lämpliga. En utredning innebär att dom pratar med dig, dina föräldrar och andra som finns runt omkring dig, som tex skolan osv. Detta gör dom för att skapa sig en bild över din totala situation och för att kunna erbjuda dig och din familj rätt åtgärder. Men åtgärderna som erbjuds är frivilliga i första hand, vilket innebär att du och dina föräldrar har rätt att tacka nej. Endast i dom fall där läget bedöms vara ytterst allvarligt kan socialtjänsten gå in med tvångsåtgärder.
Så om du vill se om det finns några möjligheter för dig att komma hemifrån är mitt råd att du helt enkelt kontaktar socialtjänsten. Om du ringer till kommunens växel så kan dom koppla dig. När du kommer fram till socialtjänsten kan du be att få prata med en socialsekreterare som arbetar med familjer och barn som mår dåligt hemma. Du kan antingen prata med dom först i telefon, eller få en tid och gå dit och prata personligen om det känns bättre.

Om du tycker att det känns för jobbigt eller svårt att vända dig till socialtjänsten direkt så
tycker jag istället att du kan gå till kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning eller vända dig till skolkuratorn. Tillsammans med någon av dessa kan ni nog komma en bit när det gäller att komma fram till vad som är bäst för dig att göra och hur du kan hantera situationen. Det kan vara bra också med tanke på att du verkar ha andra problem som du förmodligen skulle må bättre om du kunde få prata med någon om. Jag vet inte vem som skriver ut medicinen till dig, men jag antar att du har någon kontakt på BUP eller liknande, varför du även kan höra med dom vid ditt nästa besök om du inte kan få en samtalskontakt för att komma till rätta med dina problem, få hjälp med hur du kan hantera din hemsituation utan att må dåligt. I en samtalskontakt kan man nämligen vrida och vända på dom olika alternativen och på så sätt fatta ett mer genomtänkt beslut, och den personen du träffar kan också vara ett stöd till dig om du senare bestämmer dig för att kontakta socialtjänsten.