Jag är en tjej på 18 år som har ett problem. Jag är bisexuell men jag har inte vågat säga det till någon. Jag har vetat det sedan jag var 13. Men jag har aldrig vågat säga det till någon. Jag sa det till min pojkvän för någon månad sedan när vi var på fest. Men han tog det inte på allvar för jag var inte riktigt nyckter. När han frågade mig nästa dag så tog jag tillbaka det och sa att jag bara hade skämtat. Jag vet inte vad jag ska göra för det känns som om jag inte vågar stå för mig själv om jag inte kan erkänna min sexualitet.

---

SVAR

Det här med att berätta eller inte, och vid vilken tidpunkt det är lämpligt, samt vem man ska berätta för, kan vara ganska komplicerade saker. Att vara bisexuell är ju i sig inget konstigt, men tyvärr så är det ju bara att inse fakta, nämligen att vissa människor reagerar negativt och att det därför kan bli jobbigt för den som vågat ta steget och berätta. I det här läget kan det ju även bli väldigt jobbigt för din pojkvän, som uppenbarligen inte har en aning om detta.
Om världen vore perfekt och människor var mer toleranta, och/eller bättre klarade att hantera sådana här saker, så skulle jag tvekslöst råda alla i din situation till att berätta. Men när det ser ut som det gör, kan jag inte ge det rådet. Men jag kan heller inte ge dig rådet att låta bli att berätta, utan istället säger jag att du bör fundera ordentligt över hur DU kan hantera situationer som kan uppstå när du berättar. Det är ju nämligen många faktorer som spelar in. Hur stark är du själv? Klarar du av om din pojkvän i värsta fall vänder dig ryggen? Har du någon att vända dig till och få stöd av om det värsta skulle inträffa och du inte möter någon förståelse från dom du berättar för osv?
Dessutom finns det andra ställningstaganden som du kanske behöver göra. Vem ska du berätta för? Räcker det med att berätta för pojkvännen för att du ska känna att du står för vem du är, eller ska du även berätta för föräldrar, eventuella syskon, andra släktingar, skolkamrater, arbetskamrater, vänner osv?

Som du kanske förstår kan det finnas mycket att fundera på när det gäller att berätta eller inte. Vissa struntar i att fundera djupare på detta utan tar helt enkelt bara steget rakt ut i det okända och berättar utan att tänka på konsekvenserna, medan andra behöver fundera ordentligt över frågor som dom jag skrev ovan. Det handlar ju mycket om vilken person man själv är, vad man vågar riskera här i livet, och vilket stöd man har runt omkring sig. Men jag tycker inte du skall känna att du är feg, och tänka att du inte vågar stå för dig själv bara för att du inte bara går ut och berättar. För det finns faktiskt en verklighet som kan vara ganska grym, varför det är naturligt att känna rädsla och osäkerhet i din situation.

Om du nu känner att du inte bara vågar ta steget och berätta oavsett konsekvenserna, utan istället behöver fundera och prata om din situation och vända och vrida på alternativ, möjligheter och det som känns osäkert, tycker jag att du i första hand skall gå in på RFSL (riksförbundet för sexuellt likaberättigande) hemsida (www.rfsl.se). Om du tittar under länken lokalt hittar du telefonnummer till lokalföreningarna. Dom har ibland gruppverksamhet där personer i samma situation som du träffas och pratar kring sådana här saker. Det kan nämligen vara oerhört värdefullt att få höra andras erfarenheter och tankar kring det här innan man bestämmer sig för hur man själv skall göra.
Du kan också vända dig till närmaste Ungdomsmottagning och prata med kuratorn, eller vända dig till skolkuratorn/skolpyskologen om du fortfarande går i skolan. Min erfarenhet är att man behöver någon att stöta och blöta detta med, och gärna då någon som har egen erfarenhet av det här. Men viktigast är ändå att man känner att man kan få stöd och hjälp i att hantera den här svåra frågan, och att någon finns där den dagen man kanske bestämmer sig för att berätta, så man inte står ensam om det skulle börja blåsa kallt.