Jag kan tyvärr inte ge dig svar på varför det är så här, utan det måste du försöka ta reda på tillsammans med någon som du kan träffa och prata med mer regelbundet. Det kan nämligen ta lite tid innan man förstår orsaken till sina känslor, och ibland är det till och med så att man inte finner någon förklaring överhuvudtaget. Men oavsett om man hittar någon orsak eller ej, gäller det att man lär sig hantera den här typen av känslor utan att behöva trilla ner i ett nytt hål. Mitt råd till dig är därför att du söker en samtalskontakt hos antingen skolkuratorn/skolpsykologen eller på närmaste Ungdomsmottagning. Man ska inte behöva gå runt och känna sig deprimerad under så lång tid som du har gjort, utan att få hjälp. Och du har helt rätt i att man inte skall vifta bort det med att säga att det bara beror på tonåren och att det går över. Förvisso kan tonårstiden vara en stökig tid för många, men det är inget som säger att man ska vara deprimerad under flera år bara för att man är tonåring. Du har kanske fått en känsla av att ingen kommer ta dina problem på allvar bara för att du är tonåring, och att du därför inte vågat berätta om hur du har det. Men den risken är oerhört liten, för enligt min erfarenhet tar både kuratorer, psykologer och läkare allvarligt på ungdomars psykiska hälsa, och man är medveten om att det är många som känner som du idag och som därför behöver hjälp. Så ta chansen och sök upp någon som kan hjälpa dig på hemmaplan, för du har inget att förlora på det utan tvärtom allt att vinna. Berätta som det är för den du träffar och låt denna personen hjälpa dig både med att berätta hur du mår om du tycker det är svårt, och hur du ska kunna hitta vägen till att må bättre.