Det är första gången jag faktiskt tar tag i och frågar någon om min situation. Jag är en kille på 24 år. Mina föräldrar skiljde sig när jag var 11 år. Jag har fått klara mig helt själv sen jag var 17 år. Har många kompisar, men problemet ligger i att tjejer aldrig vill blir mer. På grund av detta går jag ofta och funderar på vad det är för fel på mig och varför tjejer aldrig blir intresserade, om det är för att jag är ful eller dum?! Har nu på senare tid fallit tilbaka på självmord för att jag ej ser någon mening med livet längre. Den tomhet och övergivenhet jag känner går inte att beskriva. Självförtroendet är nog så lågt det kan bli. Brister ofta ut i gråt när jag är ensam och tänker då på hur mycket jag hatar mitt liv och den jag är. Detta har pågått i flera år. Jag har ett bra jobb, och bra karriär men är ändå ständigt deprimerad över tillvaron. Har funderat på att gå till psykolog men jag ser ej hur den kan lösa mitt problem. Hur kan en psykolog hjälpa mig? Finns det något jag kan göra för att stärka självförtroendet och släppa tankarna om att jag måste hitta en tjej, annars är mitt liv värdelöst? Jag är verkligen låst i dessa tankar…

---

SVAR

En psykolog kan hjälpa dig att komma tillrätta med dina låsningar kring tex flickvänner. Men psykologen kan också hjälpa dig med att förstå hur dina erfarenheter har präglat dig och hur du kan hitta vägar till att kunna göra val utifrån vad du själv tycker och vill, istället för att handla utifrån dina negativa erfarenheter och en känsla av att vara värdelös, vilket du kanske gör idag.
Att få klara sig själv från tidig ålder kan vara svårt på det sättet att man saknar någon som kan ge en den där bekräftelsen på att det man gör, eller är som människa, är något bra och positivt. Det kan vara ganska svårt att ge sig själv den uppskattningen, varför man oftast behöver någon utifrån som kan bekräfta en och liksom visa att det man gör, och är, spelar roll.
Jag har träffat många som beskrivit sin bakgrund som du gjort och inte sällan är det så att dom här personerna blir duktiga yrkesmänniskor då dom tidigt lärt sig att bli så kallade "överlevare" och klara sig på egen hand. Detta kan vara något positivt i arbetslivet, men ställa til det privat och socialt. För någonstans inuti finns en känsla av att ständigt behöva prestera bättre och bättre för att få bekräftelse på att man är värd något. Problemet är oftast att det tomrum man försöker fylla genom prestationer och framgång, bara växer eftersom man fyller det med "fel" saker. Och risken är att hur bra man än presterar så blir man aldrig nöjd med sig själv, utan det finns alltid något nytt att erövra och man tänker att "lyckas jag bara med den uppgiften, eller får jag bara det där jobbet, eller den flickvännen så kommer tomhetskänslan att släppa. Lyckas man nå sitt mål, märker man oftast ganska snabbt att det inte var så som man trodde, varfrö man istället börjar att rikta in sig på något nytt. Kanske handlar din tro på flickvän som lösning på dina problem just om detta?

Men vad är "rätt" saker att rikta in sig på då? Vad kan man fylla tomrummet med, och hur får man ett självförtroende som är beständigt och inte så flyktigt att det kan rasa när som helst?
Ja, "rätt" saker är oftast att lära känna sig själv och komma i kontakt med dom känslor som en gång startade hela rundgången, vilket i förlängningen ger en andra handlingsalternativ än vad man upplever sig ha idag, och det är där som psykologen kan komma in som en hjälp i det arbetet. Och ett mer beständigt självförtroende byggs i princip upp genom att man lär sig hur man själv fungerar, och att man successivt klarar att göra sina livsval baserat på denna självkännedom istället för att handla som en reaktion på tidigare erfarenheter. Att komma dit kan vara både svårt och mödosamt, men jag tror att ditt brev hit var ett första steg i denna process, så min förhoppning är att du inte tvekar när det gäller att ta nästa steg!