SVAR
Det finns många i din ålder som upplever det här med kompisar och kärlek som något jobbigt och som får dom att känna sig nere. När det gäller kompisar så sker det oftast en massa saker i den här åldern, vilket kan göra att man inte längre trivs med kompisarna eller klassen. Det som händer är att alla hamnar i puberteten, vilket bl a innebär att kroppen utvecklas, men psykiskt händer också mycket saker. Dom flesta börjar bli medvetna om sig själva på ett helt annat sätt, uppfatta sig själva som mer vuxna och börjar därför liksom träna inför vuxenlivet. Mycket handlar då om att försöka hitta sin roll och testa sina vingar. Detta testandet gäller mycket en test av relationer där man försöker få svar på frågan om: Vem är jag?
Och när man ska ta reda på vem man själv är så innebär det oftast att man försöker snappa upp vad vuxenvärlden verkar tycka är "bra" att vara, och så försöker man efterlikna det, för alla vill ju vara en "bra" person. Och vuxenvärlden är ju tyvärr inte så tydlig i sitt budskap idag utan unga människor får sin uppfattning mycket ifrån reklam, TV, filmer, musikvärlden osv, där vissa vuxna försöker ge ett budskap mer i syfte att tjäna pengar. Och där vet vi alla att det är snygg, smal, sexig, populär hos motsatta könet, tuff, ha en attityd, vara speciell, ha mycket kompisar osv som oftast gäller. Så vad som lite förenklat händer bland ungdomar i din ålder är att många försöker leva upp till detta, och det blir liksom som en maktkamp om vem som är populärast, snyggast, tuffast, kaxigast, mest speciell, mest framgångsrik osv. Och i den kampen använder många unga sig av både falskhet, skitprat, mobbning och allehanda knep för att bevisa för sig själva och andra att dom duger och att dom är "bra" och "lyckade". Vissa gör detta mer än andra, men det finns också dom som har fått med sig andra värderingar i livet och därför försöker stå utanför det hela och bete sig schysst.
Så därför är det inte konstigt om du känner att det finns falska personer i din klass, och att kompisarna bara vill äga och styra dig. För lite krasst är det så att ju fler man har som man kan styra och ställa över, desto populärare känner sig den personen. Det är därför inte heller konstigt att du inte känner någon gemenskap med dom andra eftersom du inte verkar delta på samma sätt i den här maktkampen.
Det du kan göra när det gäller kompisarna handlar mest om att du får försöka ställa dig själv utanför det hela och försöka hitta andra vänner och kompisar som inte håller på med sådana här saker. Ibland funkar det om man pratar med sina gamla kompisar, säger hur man känner, för då kan vissa liksom komma på sig själva och våga ställa sig utanför det här också. Men ganska ofta är det så att man faktiskt får byta kompisar i den här åldern och hitta andra som mer är som en själv. Det är ju inget som säger att man måste umgås med dom i sin egen klass, utan det finns ju många andra som kan vara intressanta att vara med istället. Ofta har man ju lektioner ihop med personer från andra klasser, eller så träffar man andra på fritiden som man kan försöka bli vän med. Du får tänka på saken och se om du har någon i din närhet som du tror du skulle ha mer gemensamt med.
När det sedan gäller att ha mod att säga ifrån så är det ju så att man kanske ibland tycker det är bekvämare att helt enkelt strunta i dumheterna som någon säger. Det viktiga är ju att man kan säga ifrån när någon är dum mot en personligen eller om man ser någon trakassera eller mobba någon annan. Men det där är en sak man måste träna på. Det kan man göra genom att välja ut en situation som brukar återkomma och försöka tänka ut i förväg vad man ska säga nästa gång det händer. Sedan är det bara att hålla på tills man lyckas få fram det. Lyckas det inte första gången så är det bara att försöka igen. Man lär sig det här med tiden om man bestämmer sig för att träna, men det kan krävas lite envishet.
Ditt problem med killen du är kär i, är också något som man måste bestämma sig för att ta tag i. Tyvärr är det så att dom allra flesta kommer att bli nobbade åtminstone en gång i sitt liv, troligtvis många gånger. Och det är också något man måste lära sig, att man faktiskt överlever att bli nobbad. Sedan behöver man ju inte stega fram till killen/tjejen man är intresserad av och säga direkt att man är kär, utan man kan ju ta det lite mer successivt och börja med att försöka söka ögonkontakt med personen. Har man gjort det några gånger och tittat så länge att personen märkt det och tex lett lite när han/hon mött ens blick, märker man oftast om det finns något intresse eller inte. Första gången kan förvisso någon vända bort blicken för att personen blir generad av att man tittar, men efter några gånger brukar det visa sig om han/hon är intresserad. Skulle han/hon vara totalt ointresserad efter att man fångat hans/hennes blick några gånger och tex lett mot honom/henne så känns det oftast som ett lättare sätt att bli nobbad på än om man hade gått fram och bara slängt ur sig hur man känner och han/hon hade reagerat negativt.
Du skrev ju i ditt brev att du ville att han skulle få upp ögonen för dig, varför det sättet som jag beskrev kanske inte är så dumt!