Hej! jag är en tjej som är 15 år gammal och ska börja nian. Innan sommaren träffade jag världens mysigaste kille.. tyvärr är han dock alldeles, alldeles för gammal.. hela nio år äldre än mig.. han är 24.. folk i min omgivning reagerar ganska mycket på det, och dte gör väl jag själv också.. jag menar, det känns inte som om han är 24 och jag trivs väldigt bra i hans sällskap, men varför går han och blir kär i mig? som är nio år yngre?.. en del tror säkert att han utnyttjar mig, sexuellt.. så är det inte. Han får mig att må bra.. mycket bättre än de flest andra killar jag träffar i min egen ålder.. han har fått mig att sluta dricka på fester och bara det är bra, tycker åtminstone jag. Problemet är att jag inte kan ta hem honom, mina föäldrar skulle bli tokiga. Så när jag träffar honom (vilket bara blir nån helg då å då eftersom vi bor långt ifrån varandra) så måste jag ljuga. Och skulle jag säga att jag skulle sova hos en kille så kräver de att jag tar hem honom så att de får träffa honom först. Och det går ju bara inte.. öfr jag tror inte att de skulle tillåta mig träffa honom om de fick reda på att han var 9 år äldre.. det känns som jag ljuger hela tiden för mamma och pappa och dte känns inte bra. Men samtidigt skulle jag må bra mycket sämre om jag inte fick träffa honom…

---

SVAR

Det här med åldersskillnad är alltid lite känsligt så fort det handlar om unga människor. Hade du varit 30 och han 39 så hade säkerligen ingen reagerat över åldersskillnaden, men just för att du är 15 år så upplevs åldersskillnaden som väldigt stor. Det beror ju i sin tur på att man fortfarande räknas som barn/ungdom när man är 15, emedan man räknas som vuxen när man är 24. Är man 30 och 39 så är båda vuxna och då är man inte lika orolig längre för att någon skall bli utnyttjad. Och visst är det som du själv tydligen också tänkt, lätt att undra varför han blir kär i dig som är så mycket yngre. Det kan självklart inte jag svara på eftersom jag inte känner honom, men det behöver ju inte vara något konstigt. Säg tex att du är tidig i din utveckling (både fysiskt och psykiskt) och han är lite sen. Då är helt plötsligt skillnaden inte så stor längre.

Men ditt problem med dina föräldrar kan vara lite svårare att lösa. Nu känner ju inte jag dina föräldrar och vet därför inte ifall det finns någon möjlighet att få dom att acceptera din kille med tiden. Men du säger ju ändå att du TROR att du inte skulle få träffa honom, varför du inte verkar helt säker på att dom skulle förbjuda dig om dom fick veta.
Mitt råd till dig blir därför att du först känner efter om du och den här killen verkligen menar allvar med varandra. Gör ni inte det så är det ju ingen idé att sätta igång och försöka göra något. Prata med din kille om det här. Berätta hur läget är om du inte redan gjort det, och hör vad han tycker om det hela. Är han beredd att satsa på förhållandet så han kan tänka sig att med tiden träffa dina föräldrar om dom nu går med på det? Det är ju nämligen rimligt att tro att dina föräldrar kommer vilja träffa honom om du berättar om honom och lyckas få dom att försöka acceptera ert förhållande. Då gäller det ju att din kille är med på det och är redo att komma hem till dig för att det hela ska funka. Därför bör ni två prata först så att ni är överens om hur ni ska göra och inte.
Men säg att din kille nu vill att ni skall kunna vara öppna om ert förhållande och han är beredd att träffa dina föräldrar. I sådant fall tycker jag att du skall ta tag i dina föräldrar och säga att du har en jätteviktig sak att berätta för dom. Se till att ni får sitta ifred och prata om detta så att dom verkligen är koncentrerade på vad du har att säga. Sedan tycker jag alltid att det är bäst om man liksom förbereder dom på att man skall säga något som dom inte kommer att gilla, och att man även berättar om hur svårt det är för en själv att berätta. Du skulle tex kunna säga något typ: "Jag har en jättejobbig sak att berätta för er. Jag har varit rädd för att säga det här, för jag tror att ni inte kommer att förstå eller acceptera det hela, men jag vill ändå berätta för det känns jobbigt för mig att gå runt och ljuga för er. Men jag vill verkligen att ni skall hjälpa mig nu och inte bara bli arga, eller sluta lyssna."
När du har sagt det så har du liksom givit dom en chans att mentalt förbereda sig på att höra något som dom sannolikt inte gillar, och då brukar reaktionen inte bli lika stark som när man bara slänger ur sig vad det är.
Förhoppningsvis kan ni ha ett bra samtal kring det hela efter att du sagt det här, och även om dom inte förstår eller accepterar det hela direkt, så skall du inte ge upp utan försöka fortsätta prata med dom. Men som du kanske förstår så är det viktigt i ett sådant läge att du vet om din kille kan tänka sig att träffa dom, för om dina föräldrar har svårt att acceptera det hela, kan du be dom att träffa honom och bilda sig en egen uppfattning först innan dom eventuellt förbjuder dig att träffa honom. Du kan ju säga typ" Kan ni inte ge honom en chans och träffa honom för att se vad han är för en person innan ni bara dömer ut det hela? Om ni sedan tycker att han verkar opålitlig, konstig eller att han verkar utnyttja mig, så förstår jag om ni inte vill att jag träffar honom, men ni kan väl åtminstone ge honom en chans och med egna ögon se vad han är för en person innan ni dömer ut honom?"
Jag tror att det är mycket sannolikt att dina föräldrar går med på det även om dom är tveksamma, men gör dom inte det direkt så kan du ta upp det med dom med jämna mellanrum. För bered dig på att det kan ta lite tid innan det hela har sjunkit in hos dina föräldrar.

Ja, nu har jag givit dig lite råd om hur du kan prata med dina föräldrar och förhoppningsvis komma ur din problematiska situation. Andra alternativet vore ju att inte säga något alls, men du verkar inte må speciellt bra av att ljuga för dina föräldrar, varför du borde fundera över ifall du inte skulle våga dig på att ge dom en chans att visa att dom kan vara öppna och toleranta även om du inte tror att dom är det?