Okänd
Annat
Under en ganska lång period av mitt liv så har jag haft det ganska jobbigt hemma. Jag har inte blivit fysiskt misshandlad utan mer psykiskt av min styvfar… Men samtidigt så har jag också misshandlat mig själv. Jag har fått mig att tycka mer, och mer illa om mig själv och numera klarar jag knappt av att titta på mig längre. Jag mår illa av mig själv och tycker, precis som de flesta andra flickor i tonåren, att jag är för ful, för fet osv… Jag mår ganska dåligt psykist överhuvudtaget och jag har försökt att ta livet av mig (hamnade på sjukhus men dog inte) och direkt efter det så var jag tvungen att träffa psykologer och anda soc-folk. Dessvärre så kändes det inte "rätt" att prata med dessa människor, jag har alltid haft svårt att prata med folk, så jag slutade. Det hjälpte liksom inte, jag fortsatte ju att må dåligt och mina handleder är i stort sett alltid sönder skurna. Detta blev ju mer tomt prat än en fråga, men jag ska försöka formulera mig bra. Hur kommer man vidare? Det känns som att jag suttit fast "i mig själv" väldigt länge nu och jag kommer ingenstans. Jag blir inte gladare, jag mår inte bättre, jag fortsätter bara att vara jag… Jag, ett jag som jag inte kan tycka om, som jag aldrig tyckt om. Återigen, hur kommer man vidare?
SVAR
Det du beskriver om att sitta fast i sig själv och inte komma vidare, eller må bättre, är inget ovanligt i din situation eftersom det ÄR väldigt svårt att hjälpa sig själv när man mår dåligt. Att känna att man inte tycker om sig själv, och samtidigt försöka hjälpa sig själv genom att hitta positiva saker i sin personlighet att bygga vidare på, är kanske inte en omöjlighet, men i alla fall en väldigt svår ekvation att få ihop. Problemet är ju just att man har dom här negativa tankarna om sig själv, och att man inte kommer ifrån dom. Då är det mycket begärt att man helt plötsligt skall kunna ge sig själv det stöd och den bekräftelse som gör att man börjar tänka och tycka bättre om sig själv och sitt liv. I det avseendet spelar det liksom ingen roll vem som "planterat" dom här tankarna, om det är en styvfar som det kanske är i ditt fall, eller någon annan. Problemet är att man liksom tagit tankarna till sig, börjat tänka illa om sig själv, och någonstans börjat tro att man inte är värd att älska.
Alla människor behöver ju någon som bekräftar en och visar att dom älskar en, annars är det svårt att älska sig själv. Och när man väl hamnat i det läget som du är, så är det som du nog förstår svårt att börja tänka annorlunda om sig själv i tillräckligt hög grad för att man skall kunna hjälpa sig själv.
Mitt råd till dig är därför att du gör ett nytt försök med antingen psykolog eller kurator. Jag vet att många tycker det är väldigt jobbigt när socialen blir inblandad, för i det läget har man sällan själv bett om hjälpen, varför det kan kännas lite påtvingat. Men mitt råd innebär istället att du själv tar tag i det hela och försöker skaffa den hjälp som du behöver för att kunna komma vidare. Jag har full förståelse för att det inte känns rätt för dig att prata med andra om dina problem. Men tro mig när jag säger att det sannolikt är en stor del av dina problem, nämligen att du inte är van vid att dela med dig av känslor och tankar, då du sannolikt inte upplevt att någon lyssnat och givit dig dom svar du behövt få höra. Och när man inte är van vid något, så känns det sällan helt rätt att göra det, varför många i din situation slutar och fortsätter att försöka hjälpa sig själva. Men om man istället är lite envis och faktiskt bestämmer sig för att man skall fortsätta även om det inte känns rätt, så upplever dom flesta att det börjar kännas rätt med tiden. Men det kan som sagt ta ganska lång tid innan man känner att man fått förtroende för den man träffar, och innan det börjar kännas mer rätt än jobbigt att prata.
Så, för att du skall komma vidare och inte sitta "fast i dig själv", som du uttrycker det, gäller det att du vågar ta chansen och släpper in någon annan i ditt liv. Det är jobbigt och arbetssamt när man är i din situation, då man på sätt och vis inte heller alltid vill ha någon som säger emot den bilden man har av sig själv. Oftast beror det på att man vid ett sådant tillfälle mer känner av sin sorg över att man kanske fått för lite av omsorg och kärlek tidigare, och det kan vara mycket plågsamt och sorgligt att känna, varför man hellre slutar träffa den som faktiskt bryr sig och drar sig tillbaka till sin ensamhet istället. Den är man i alla fall van vid och vet hur man skall hantera, varför det kan kännas tryggare.
Men som jag sade, så måste man våga ta det här steget om man skall komma vidare och inte fastna helt i sig själv. Så försök fundera över det jag sagt dig, så hoppas jag att du skall hitta modet att antingen vända dig till närmaste Ungdomsmottagning, skolpsykologen eller ringa och beställa tid inom öppenvårdspsykiatrin (vuxensidan om du är 18 eller äldre). Om du ger dig själv den chansen tror jag inte du kommer ångra dig i längden, men det kan som sagt ta lite tid innan du känner så.
Visningar : 428
