Jag tror faktiskt inte att lösning för dig är att sluta tänka och lägga "det" bakom dig. Utifrån ditt långa brev verkar det istället som om du har behov av att få prata om din situation och få hjälp med att reda ut hur ditt liv egentligen skall bli. Det är många trådar du tar upp, och du verkar ha mycket i din historia som kan förklara din känsla av äckel inför män, men också din förvirring kring hur du skall hantera din familj och dom krav som dom ställer på dig. Det här är inga lätta frågor att få svar på utan det kommer sannolikt krävas både tid och arbete från din sida för att få lite mer struktur och ordning i ditt liv så att du själv kan vara nöjd och må bra.
Du befinner dig just nu i ett läge där du kanske håller på att försöka bryta dig loss från din familj och den roll du haft under uppväxten. Samtidigt har du en massa erfarenheter av både övergrepp och misshandel som kan vara svåra att bara "glömma", då dom säkert har en hel del att göra med hur du idag hanterar relationer med män.
Mitt råd till dig är att du verkligen skall ta chansen att söka hjälp hos psykolog eller psykoterapeut för att få hjälp att hitta vägen du vill att ditt liv skall ta framöver. Det viktiga tror jag nämligen är att du får hjälp att börja tänka efter själv, och handla efter dina egna känslor och inte styras av dåliga erfarenheter och familjens krav.
Det är ingen lätt uppgift, men att försöka skapa sin egen livsväg är något som alla måste göra om man skall kunna må bra, men sedan har vi olika tungt bagage med oss i ryggsäcken varför det kan krävas mer eller mindre arbete för att åstadkomma detta.
Jag skulle vilja råda dig till att vända dig till antingen närmaste Ungdomsmottagning och söka upp kuratorn eller psykologen där. Det är gratis och dom tar emot personer upp till 25 år.
Andra alternativ är att du vänder dig till vuxenpsykiatrins öppenvårdsmottagning. Det kan ibland kosta lite grann att gå till psykologen där, och ibland är det gratis hos tex kuratorn. Men du får fråga när du ringer vad som gäller i ditt landsting.
Jag vet att du försökt prata med andra tidigare och inte tyckt att du orkat det. Men jag vill verkligen betona att du skall försöka vara lite envis i det avseendet. För det kanske inte känns bra på en gång, eftersom du inte känner personen du träffar, och det kan göra att man är lite försiktig med vad man säger. Men om man ger det lite tid så bygger man upp ett förtroende för varandra och känner att man vågar säga mer och mer saker, så ha lite tålamod och försök ge dig själv den chansen.
Det alternativ du nämner om att flytta till din pojkvän kanske också funkar för då får du lite distans till din familj åtminstone, men jag tror ändå att du skulle må bra i längden av att få hjälp med att styra ditt liv i önskad riktning och få gå igenom dina känslor kring allt du varit med om. För det är jobbiga saker du tvingats uppleva och det sätter alltid sina spår, det är inget onormalt i det. Men för att man skall kunna lägga det bakom sig som du uttrycker det gäller det att man fått en chans att både reagera på allt och fått hjälp att bearbeta det. Därför önskar jag att du skulle kämpa med att ta den här kontakten som jag pratade om, så tror jag att du kan hitta dig själv någonstans mitt i det som nu verkar tämligen kaotiskt, och då kan du få en fast grund att stå på för resten av ditt liv.