Okänd
Annat
jag känner att jag har svikit familjen. vad jag än gör så gör jag allt fel. jag vågar inte söka hjälp för min onda rygg, mamma säger att jag bara hittar på. och jag måste operera mig i munnen snart, och även där säger hon att jag ska sluta upp att försöka få uppmärksamhet. jag minns när jag var jättesjuk, hade över 40 graders feber. jag låg i soffan och var halvt borta, och alla sa – "nä, du är inte sjuk, du bara vill ha uppmärksamhet". så är det alltid, jag gör allt för att få uppmärksamhet. men sanningen är att jag hatar att stå i centrum. jag umgås inte med kompisar och är inne på mitt rum hela dagarna. jag har en depression. den har varat i nu fem år. det är först nu jag har sökt upp hjälp. men jag vågar inte säga detta till mamma. men jag känner mig inte värd hjälpen. det är väl bara något som jag inbillar mig för att få uppmärksamhet? jag är nog inte sjuk på riktigt, utan det måste väl vara sant att jag inbillar mig? mamma måste väl ha rätt? men jag vet innerst inne att jag behöver hjälp. mina känslor och tankar är verkliga, inte bara någon illusion… men varför känns allt så meningslöst? jag är familjens svarta får och borde inte finnas…
SVAR
Visst kan det vara så att man använder sjukdomar för att få uppmärksamhet, men det gör man ju i sådant fall för att man inte får tillräckligt med uppmärksamhet UTAN att vara sjuk. Kropp och själ hänger nämligen ihop väldigt väl, och när man inte mår bra psykiskt så påverkar det kroppen så man kan bli fysiskt sjuk, och tvärtom. Det betyder att man kan ha fysiska symptom som är verkliga, men att orsaken inte är medicinsk utan psykisk. Nu vet inte jag hur det ligger till i ditt fall, och det vet du sannolikt inte själv heller. Men det är viktigt att man i första hand söker läkare så att dom kan göra en bedömning och se om det är något dom kan behandla. Hittar man ingenting som förklarar symptomen så är det dags att gå vidare och utreda om det är något psykiskt som ligger bakom, och då kan man få hjälp av läkare med en remiss till en psykolog eller en psykiatriker.
Uppmärksamhet och bekräftelse på att man är älskad, värd något, och en unik människa behöver alla. Det låter tyvärr utifrån ditt brev som om du har väldigt låga tankar om dig själv, varför det kan vara som din mamma säger att du behöver mer uppmärksamhet och att sjukdomarna är ett sätt att få detta på. Om det är så, är det ju bristen på uppmärksamhet som är problemet,varför jag skulle önska att din mamma istället frågade sig själv om det är så att hon ger dig för lite uppmärksamhet? Utifrån din beskrivning verkar hon istället anklaga dig för att försöka få en uppmärksamhet som du sannolikt har behov av, vilket troligtvis bara får dig att känna dig ännu mindre värd.
Detta är ingen bra situation, varför jag hoppas att du skall finna kraft att söka hjälp utanför hemmet och förhoppningsvis komma till rätta med både dina fysiska problem och dina låga tankar om dig själv. Jag vet inte vad det är som gör att du tänker att du är familjens svarta får, men enligt min erfarenhet så finns det inget som heter familjens svarta får. För är det så att någon i familjen blir utpekad som svikare eller svart får, finns det till 100% andra i familjen som både bidrar till detta och som faktiskt tjänar på det genom att dom slipper den negativa uppmärksamheten, och därmed kan känna sig bättre än den som blir utpekad.
Du skriver inte i ditt brev vilken typ av hjälp du sökt, varför jag ändå ger dig råd när det gäller detta så får du själv se om du kanske redan sökt den hjälpen.
Mitt råd till dig är att du i första hand söker läkare för dina fysiska problem, men eftersom du redan nu även säger att du mår dåligt och känner att du inte borde få leva, finns det ingen anledning att vänta på läkarnas utredning av dina fysiska problem. Utan sök direkt en samtalskontakt som du kan ha som stöd parallellt med att du får hjälp med dina fysiska besvär. Du kan vända dig till närmaste Ungdomsmottagning, skolkuratorn, eller skolpsykologen. Alternativt kan du ringa direkt till öppenvårdspsykiatrin (vuxensidan om du är 18 eller äldre).
Det viktiga är att du får en samtalskontakt med en kurator eller psykolog som hjälper dig att reda ut dina känslor och tankar, och som tar dom på allvar. Du ska veta att alla människor är värda att bli tagna på allvar och jag kunde bara önska att vi hade en perfekt värld där alla barn och ungdomar fick känna sig viktiga och älskade i sitt hem. Men jag vet samtidigt att det inte alltid ser ut så, varför det finns hjälp att få utifrån. För du skall aldrig tro att du inte är värd det. Det är alla människor, och därför även du!
Visningar : 704
