Hej! Mina föräldrar kommer ifrån ett annat land, fast jag själv är född och bott hela mitt liv i Sverige. Jag har under barndomen och tonårstiden alltid känt mig otillräcklig, udda och ganska ensam. Trots att jag hade kompisar och en familj som gav mig kärlek så räckte detta inte för mig. Från och med barndomen t.o.m. tonårstiden så var jag olyckligt kär och "besatt" i att bli ihop med en massa tjejer. Detta ledde till att jag från och med 14-årsåldern umgicks med "kompisar"där vi konstant söp nästan varje helg. De andra söp för att det var roligt och spännande men jag söp mest för att dämpa min ångest. Men det blev inte bättre för det utan snarare blev man ännu mer deprimerad. Jag pratade aldrig med någon om mina problem utan höll dem för mig själv. Ofta intalade jag mig själv att jag var dum,ful,värdelös och satt ibland själv med alkoholen ensam i mitt rum. Detta pågick i en enda lång ond spiral tills jag fyllde 23 år och träffade min nuvarande flickvän. Jag trodde att jag skulle bli en mycket lyckligare människa om jag bara blev ihop med en tjej och att depressionen skulle försvinna. Fastän jag tycker mig ha fått en stor dos självförtroende så känner jag att de gamla känslorna finns kvar i mig. Så nu när man är 26 år gammal så börjar man fundera om man har blivit "psykiskt skadad" av de många åren av depression. Kan jag bli av med de här känslorna?

---

SVAR

Ja, man kan bli av med den typen av känslor som du beskriver, men det kan krävas både en del arbete och en hel del tid. Livet ser ju så olika ut för oss människor, och lägger man ner mycket arbete själv och samtidigt har lite tur, så kan det vara så att denna typen av låga tankar om den egna personen och ångesten man känner/känt, faktiskt ger med sig genom att ens vuxenliv ger en kickar i rätt riktning. En sådan kick kan ju vara att man lyckas få en relation som fungerar. Andra kickar kan ju vara att man klarar sig bra i yrkeslivet, lyckas hitta ett ställe att bo på som man trivs med, att man har, eller träffar vänner man kan göra meningsfulla saker tillsammans med osv, osv. Men allt detta behöver man ju lite tur för att få ihop. Det är klart att man själv påverkar mycket av det, men faktiskt så gäller det att ha lite flyt i tillvaron också, och det är definitivt inte alltid man har det. Men har man både kraften att själv påverka livet i positiv rikting, och lite tur, så kan det till slut bli så att dom gamla känslorna överröstas av allt det nya man bygger upp, varför dom till slut tystnar av sig självt.
Har man däremot oflyt i livet, och flera saker går fel hur mycket man än kämpar, så kan det istället bli så att dom gamla känslorna av att man är otillräcklig får näring och därför blommar upp, eller åtminstone förblir lika starka som tidigare. I ett sådant läge kan det vara dags att söka stöd utifrån av tex kurator eller psykolog, att ha som hjälp när man själv vacklar. För då kan man behöva någon utifrån som kan hjälpa en att våga titta på det som känns negativt, lyfta fram ens starka sidor och vara ett stöd när man skall finna vägen ut ur det som känns svårt och jobbigt.

Efter din beskrivning så har du kommit en bit på väg när det gäller din tidigare så negativa självbild, och din relation till flickvännen har sannolikt spelat en roll i detta. Men som du redan märkt så är det sällan så att en relation är universallösningen, utan det är istället en viktig pusselbit i det hela. Men ge det hela lite tid och se hur det utvecklar sig, för på ett sätt kan man säga som du sa, att man blir "psykiskt skadad" av att gå som du har gjort. Men inte i den meningen att man får en skada som inte går att reparera, utan mer i den meningen att känslorna biter sig fast ju längre tiden går utan att man går något åt det. Och det blir som med alla vanor, att ju längre du hållit på, desto längre tid tar förändringen då vanans makt är stor. Så om du tänker på det i det perspektivet, och ser hur länge du gått runt och känt så här, kan du nog förstå att man inte ändrar på det över en dag, utan att det krävs en hel del tid och arbete innan känslorna klingar av och förändrar karaktär. Se det ungefär som när man är överviktig. Ofta har man gått med sin övervikt och samlat ihop till den i många, många år. Sedan förväntar man sig att man skall kunna banta i en vecka och det ska vara klart. Men så vet vi att det inte funkar, utan det tar nästan lika lång tid att gå ner och förändra sina matvanor som det gjorde att bygga upp övervikten. Och faktum är att psyket funkar på liknande sätt, så därför gäller det att ha lite tålamod och envishet. Men som sagt, tveka inte att söka hjälp om du tycker du behöver ett stöd i det här arbetet, för det kan underlätta och påskynda det hela.