SVAR
Eftersom ni inte har något biologiskt släktskap till varandra så finns det inget olagligt med er relation. Inte heller finns det någon risk för skador på framtida barn om man tänker så långt, varför det inte finns varken lagliga eller fysiska hinder för er relation.
Men saken är ju inte helt okomplicerad för det, även om svårigheterna mer ligger på det psykiska planet. Ni har ju båda levt som syskon under många år som jag uppfattar det, och även om du aldrig sett henne som din syster, har ni delat er uppväxt som syskon gör. Detta behöver inte betyda att det är omöjligt att börja leva som partners, men det kan finnas svårigheter med det hela. En svårighet kan vara att för sig själv bli riktigt klar över relationen. Det finns ju normalt något förbjudet över en relation mellan syskon, men i er situation kan ni prova det "förbjudna", utan att det egentligen är förbjudet, då ni inte är biologiska syskon. I det läget kan det vara svårt att avgöra om det är spänningen eller kärleken som utgör grunden för förhållandet.
En annan svårighet är tex när man tänker på att ert förhållande inte skulle fungera i längden. Vad händer då? Eran familj upplöses ju inte för att er relation upplöses, och kan ni gå tillbaka och se varandra som syskon då, eller kommer det alltid vara jobbigt att ses, vilket får konsekvenser för er själva, och för hur ni kan umgås med er familj? Ni är ju vana att alltid ha varandra och ni beskriver att ni haft en nära vänskap under er uppväxt, vilken ni nu på ett sätt riskerar genom att gå över till att ha en kärleksrelation med varandra istället.
En tredje svårighet är självklart omgivningens syn på detta. För även om ni själva inte uppfattat er som syskon, har omgivningen sannolikt gjort det, varför både familj, vänner och bekanta kan reagera starkt mot er relation. Nu säger inte jag att man skall låta andra människor styra ens val av kärlekspartner, men det brukar ändå bli en belastning på förhållandet om omgivningen är väldigt negativ, och det bör man vara medveten om. I längden är det ju också så att ni inte kan fortsätta smyga inför era föräldrar. Om ni fortsätter att vilja vara tillsammans, kommer ni till slut till det läget där ni måste berätta. När den tidpunkten kommer vet jag inte, men ni kommer känna själv när det inte längre går att dölja. Om ni å andra sidan gör slut så kommer det självklart också att märkas i familjen då ni sannolikt kommer tycka det är väldigt jobbigt att vistas tillsammans. Era föräldrar kommer då självklart att undra vad som hänt, och det kan vara en nog så knepig situation att reda ut.
Jag kan idag inte säga hur era föräldrar kommer att reagera om dom får veta, det beror så mycket på hur dom själva är som människor, men det är rimligt att anta att dom till en början kommer bli väldigt chockade. Kanske är det också så att dom sett er så mycket som syskon att dom känner stark motvilja mot förhållandet, vilket på ett sätt kan vara förståeligt då dom flesta har en nästan instinktiv motvilja mot att se "syskon" som ett par, och då spelar det inte så stor roll att ni egentligen inte är syskon, i deras ögon är ni det. Vad det handlar om då är att dom kommer behöva tid för att omdefiniera ert förhållande till varandra, där dom kommer behöva se er på ett nytt sätt och acceptera det fakum att ni ändå inte är riktiga syskon. Det här kan vara en jättesvår process och det kan bli mycket bråk och upprörda känslor om det vill sig illa. Ert förhållande kommer då att få tåla hårda påfrestningar i värsta fall, och saken blir ju inte bättre av att ni bor hemma båda två.
En liknande sak kan uppstå med vänner och bekanta när dom får reda på hur det ligger till.
Nu har jag målat upp ett ganska negativt scenario för er, men anledningen till det är att det här med "syskonrelationer" är något som människor enligt min erfarenhet har väldigt svårt att acceptera. Och då handlar det som jag sade mer om att andra ser er som syskon än att ni faktiskt är det. Men jag tror att det är bättre för er att ha detta klart för er så ni inte drabbas av en chock senare om ni väl bestämmer er för att satsa på förhållandet och berätta för omgivningen. För som jag sade, så kommer ni ju till det läget förr eller senare om ni fortsätter att vilja vara tillsammans.
Men i detta läget ni befinner er nu, tror jag mer att det är viktigt för er att prata om hur ni båda tänker er framtiden, och även fundera över det jag skrivit till er. Hur ser ni på varandra egentligen? Har ert förhållande en chans och är ni båda beredda att satsa vad som krävs för att ni skall kunna få vara tillsammans? Hur vill ni göra med era föräldrar, vänner och bekanta? Är det någon ni vill berätta för, och hur gör ni det i sådant fall? Och sist men inte minst, hur skall ni båda hantera er relation om ni inte längre vill ha en kärleksrelation med varandra? Vad händer med er vänskap då och era familjerelationer?
Det är svåra frågor ni har att ta ställning till, men hur ni än vrider och vänder på det så är det frågor som ni på ett eller annat sätt måste finna svaren på, annars är risken att ni bara kör huvudet i sanden och liksom hoppas att er relation skall vara precis som vilken relation som helst, men då tror jag att ni lurar er själva, vilket kan sluta med en mindre katastrof för er egen relation och er relation till föräldrarna.
Skulle det vara så att ni behöver hjälp med att reda ut dom här frågorna så kan ni mycket väl gå iväg till närmaste Ungdomsmottagning och prata med kuratorn där. Ibland kan det nämligen vara skönt att ha en tredje utomstående part som kan hjälpa en att se frågeställningar och lösningar på ett sätt som man själv kan ha svårt för när man är mitt uppe i det. Med honom/henne kan ni tex diskutera och få råd när det gäller det här med era föräldrar, dvs om och hur ni skall berätta. Så tveka inte att sök hjälp om ni känner att ni behöver stöd för det är som jag sade i början inte helt okomplicerat det här.