Hej! Jag är en sextonårig kille och har ett problem.. Eller om man ska kalla det, en ny personlighet. De flesta säger att människan är beroende av andra människor, enligt mig dock är detta inte alls sant. Jag känner mig ganska asocial och alla som kommenterar dumt och agerar allmänt drygt stöter jag bort. Det känns även som om mina kompisar glider ur mina händer och jag tappar intresset för dem bit för bit. Jag spenderar helst fritiden för mig själv än att vara med kompisar…. Dock ska jag inte säga att jag alltid är ensam utan jag umgås med kompisar IBLAND. Vi kan ha kul ihop och så, men det känns fortfarande att vi dras ifrån varandra i stället för till. Jag var inte alls såhär asocial förr. Jag gillade att spendera tid med kompisar och dylikt, men nu är det helt annorlunda. Är jag udda? Har min personlighet blivit för extrem?

---

SVAR

Alla människor är väl på ett eller annat sätt udda, men att känna att man inte har så mycket gemensamt med sina kompisar, och att man glider isär, är nog en känsla som många upplevt, varför jag inte uppfattar dig som extrem på något sätt. Det kan vara så enkelt att du just nu befinner dig i den åldern där du håller på att skapa en vuxenidentitet. Det kan tex innebära att du just nu håller på att forma dina värderingar och försöker reda ut vart du själv står. Mycket av detta arbetet med att forma en vuxenidentitet sker genom att man jämför sig med andra för att tydliggöra vem man själv är och vad man står för. Och efterhand som man ringat in vad man är och vad man inte är, så växer ens egna värderingar och ens egen personlighet fram. När man är inne i den här fasen innebär det oftast att även kompisarna utsätts för en noggrannare granskning än tidigare, då man mest tyckte det var okay bara man kunde garva ihop. Nu kräver man i dom flesta fall mer, och man börjar därför granska sina kompisar utifrån dom värderingar man håller på att skaffa sig. Det kan betyda att man inte längre accepterar det man uppfattar som dumma eller dryga kommentarer, allmänt skitprat, eller det "tomsnack" som ofta kan förekomma i ett kompisgäng. Det krockar helt enkelt med ens egna värderingar, varför man hellre kanske drar sig undan.
Det kan som jag sade, vara så att du är mitt inne i en sådan här process, och att det är förklaringen till att du känner som du gör. Den här tiden kan vara jobbig på många sätt, eftersom man inte bara ändrar på sina kompisar då dom också är personligheter som måste gå sina egna vägar. Men det är inte heller bara att skaffa nya kompisar för att fylla upp tomrummet, för människor som delar ens värderingar växer liksom inte på träd, vilket dom flesta vuxna fått erfara. Att utveckla vuxna vänskapsrelationer som mer bygger på att man delar en värdegrund, och inte bara bygger på att man tex råkat hamna i samma klass, är inte gjort i en handvändning. Men en förutsättning för att man skall kunna finna nya vänner som mer delar ens egna värderingar och som man kan ha en annan typ av vänskap med, är att man faktiskt placerar sig själv i situationer där det finns en chans att man träffar andra. Det kan handla om att man söker sig till föreningar med aktiviteter man är intresserad av, eller att man tex börjar snacka med personer i andra klasser så fort man får tillfälle. Så mitt råd till dig är att du mer försöker se att du själv går in i en ny fas i livet, och att du inte behöver vara asocial för att du inte trivs så bra med dina gamla kompisar. Men ge dig själv chansen att hitta andra personer att umgås med parallellt med att du tillbringar tid för dig själv, för det är inget fel i det heller.