Först och främst vill jag tacka för en underbar sajt. Denna sajt och i första hand dina svar har varit till stor hjälp!! Men till saken… Två av mina nära vänner brukar ha som vana att gråta ut hos mej alltid då och då. Inga problem med det. Men det har börjat bli jobbigt nuförtiden när de två ringer och gråter och klagar över sina liv och säger att de inte orkar stå ut längre. Både hon och han är 17 år och har exakt samma problem. De klagar på att deras liv bara är fyllt av ytliga människor som inte bryr sig ….osv. Fast utifrån verkar ju bådas liv tiptop. Förstås vill jag göra allt jag kan och kommer alltid att vara deras stöd men finns det ngt speciellt jag borde säga eller göra för att uppmuntra dem lite? Jag brukar diskutera igenom med dem om saker de på riktigt prioriterar i sitt liv och om saker de är nöjda över med sig själv och sitt liv. Med henne har vi skrivit en lista på dessa saker som vi sedan kan öga igenom när hon är nere. Jag vill inte besvika mina vänner eller låta bli att stöda dem och finnas till för dem men det är bara jätte tungt när jag inte vet vad jag skall säga till dem eller råda dem. Detta kanske inte låter som ett så stort problem jämfört med andra men för mig är det här viktigt. Tack.

---

SVAR

Om man själv som vän känner att ens vänner börjar kräva så pass mycket stöd och hjälp i sina livskriser att man själv blir helt matt, då är det dags att börja ändra på situationen. En vänskap behöver nämligen näring för att kunna växa och utvecklas precis som vilken partnerrelation som helst, och då behöver det finnas en balans när det gäller givandet och tagandet mellan dom som är vänner. Dessutom behöver man väga upp det här med att man stöttar varandra när man har det svårt, med att man faktiskt har roligt tillsammans och gör saker som inte alls har med livets mörkare sidor att göra. Hittar man ingen balans i detta slutar det oftast med att vänskapen dör ut då någon inte orkar mer.

Efter din beskrivning så verkar du inställd på att alltid finnas där för dina vänner, och du verkar väldigt mån om att stötta dom i alla lägen. Det är ju väldigt snällt av dig, men samtidigt tycker jag att du ska fråga dig själv vad dom ger dig tillbaka. Ringer du till dom ibland när det känns tungt för dig och får stöd av dom??? Jag tror inte att du gör det så ofta om du väl tänker efter.
Därför tycker jag att du tex ska ta upp det här med att du känner dig maktlös, och att det är tungt för dig när dom behöver så mycket stöd. Prata med dom en och en, och säg som det är, nämligen att du inte längre vet vad du ska säga till dom eller råda dom till, och att det är väldigt jobbigt för dig. Du kommer då direkt att märka ifall dina kompisar kan växla och faktiskt sätta sig själva åt sidan för att DU nu behöver hjälp. Kanske klarar en eller båda två av detta och ni kan ha ett bra samtal kring att du faktiskt inte har alla svar på hur man får ett lyckligt liv, och att även du kan behöva stöd ibland. Ett sådant samtal kan nämligen ha den effekten att det blir lite bättre balans så du också känner att du får stöd, emedan dina vänner faktiskt får kliva ur sin hjälplöshet och bli starkare för att hjälpa dig istället.

Men det kan ju också bli att dom bara känner sig anklagade, och börjar tycka ännu mer synd om sig själva, eller känner sig som en belastning osv, osv när du tar upp hur du känner det. Det kanske inte känns så positivt i början om dom börjar bete sig på det sättet, men då är det faktiskt läge att ni börjar prata om det här med hur er vänskap egentligen ser ut. Du kan tex då påpeka för dom att du gång på gång ställer upp och stöttar, och försöker hitta råd åt dom, medan dom bara fortsätter att beklaga sig istället för att hjälpa dig när du nu ber om det. Fråga vad dom tänker om det? Det borde ändå få dom att tänka efter lite och inse att man inte bara kan ta, utan att man också måste ge lite tillbaka. Klarar dom inte det så kanske ni gör bäst i att komma överens om att dom får söka hjälp för sina problem på annat håll (närmaste ungdomsmottagning tex), så er vänskapsrelation inte utsätts för så stora belastningar i fortsättningen.

Överhuvudtaget är det min erfarenhet att man skall akta sig en aning för att bli den där personen som alla vänner lutar sig mot, och kommer till för att reda ut sina problem. Livet är inte lätt för någon, och det är därför man har vänner osv, för att finna stöd och ha roligt med. Men som sagt, det måste finnas en balans mellan givande och tagande, annars kan faktiskt den som inte får något utrymme bli mer eller mindre utbränd. Så om problemen växer sig för stora och börjar dominera hela vänskapen gör man bäst i att markera att man själv inte kan ha alla lösningar, utan personen måste söka hjälp hos någon utomstående om vanligt kompissnack inte längre hjälper. Men ibland behöver det inte gå så långt, för ärligt talat kan vissa människor vara så obetänksamma att dom faktiskt använder vänner som klagomurar utan att dom tänker på att det är jobbigt för den andre. Om man då markerar som jag beskrivit för dig och kräver lite tillbaka också, brukar vissa inse att man inte kan hålla på så, utan att man faktiskt får ta tag i sina egna problem också, och inte bara förutsätta att dom egna problemen ska stå i centrum för ens vänner. Lyckas man göra en sådan markering, gör man faktiskt sina vänner en tjänst, då man hjälper dom att ta ett steg i utvecklingen, vilket man inte gör om man bara finns till hands hela tiden utan att kräva något tillbaka. Men som sagt, handlar det om att ens vänner har väldigt allvarliga psykiska problem, gör man bäst i att försöka motivera dom till att söka hjälp, men det lyckas man sällan med så länge som man själv ställer upp hela tiden, för det kan kännas mest bekvämt för den som har problem, varför dom sällan då är intresserade av att söka hjälp av utomstående i ett sådant läge. Så vilka problem dom än har, gör man ändå bäst i att inte låta sig uppslukas av dom.