Okänd
Annat
Livet är mestadels en enda smärta… Jag är en tjej på 19 år som mår dåligt. Jag har jättemycket ångest, varje dag (varje sekund) finns ångesten där på något sätt. Jag har ångest för typ allt och ibland blir den så svår att mitt vardagliga liv blir stört av den. Jag har också ganska mycket tvångstankar, för alla möjliga konstiga saker. Det känns liksom som om jag håller på att bli "knäpp", vilket också det orsakar ångest. Jag känner mig orolig hela tiden och är jätterädd för att något hemskt ska hända. Att jag ska förlora kontrollen över mitt liv och något katastrofalt inträffar. Jag lider också av ätstörningar och har gått på behandling för det men jag slutade för att jag tyckte inte att det hjälpte. Det kändes som om det inte var det egenliga problemet till att jag mår så dåligt. Jag har väldiga humörssvängningar. Ena dagen kan jag vara glad och det känns som livet leker, nästan dag kan jag må så dåligt att jag inte vill leva längre. Dom dåliga dagarna är fler än de bra. Jag känner mig liksom deprimerad på något sätt. Skulle nog aldrig kunna ta livet av mig (tror att jag är för feg) men jag leker ofta med tanken och ofta önskar jag att jag vore död för livet är så jobbigt. Har gjort självmordsförsök tidigare och hade även perioder när jag skadade mig själv( skar mig i handlederna och andra saker) Jag har också en känsla av att jag kommer att dö tidigt, för att det kommer en dag när jag helt enkelt inte orkar bära all denna smärta längre. Jag känner mig väldigt ensam trots många vänner. Jag känner mig ensam inuti, liksom. Det känns som om det är ett stort hål i mig. Jag har också mycket svårt att vara ensam. Ett tag går bra. Men om det blir längre stunder, får jag nästan panik och känner ingen trygghet alls. Dessutom har jag väldigt svårt med nära relationer med människor. Jag törs inte lita 100-procentigt på någon och jätte nära relationer fungerar inte alls för mig. Jag har haft fyra "förhållanden" med pojkvänner som spruckit efter en kortare tid på grund av mig. Jag får panik i förhållandet, känner mig instängd och vill bara fly, vilket jag också gör. Jag längtar efter ett nära förhållanden med en pojkvän, men det känns som om jag har gett upp, det fungerar helt enkelt inte för mig. Utåt sett och i vardagliga livet fungerar jag som vilken annan människa som helst, det är på insidan det känns som totalt kaos. Så ingen kan direkt misstänka att jag mår dåligt eftersom jag på det sociala planet fungerar bra. Förra året flyttade jag till en egen lägenhet men klarade inte av det (kände mig för ensam ) Jag bor (sen jag var 16 år) i ett bra familjehem som jag trivs i. Jag har inte på väldigt länge haft någon bra kontakt med mina föräldrar, särskilt med min mamma har relationen inte alls fungerat bra. Min mamma mår heller inte bra. Jag antar att allt detta kanske kan vara en anledning till att jag mår så här… Jag har haft kontakt med flera olika psykologer och kuratorer, men jag vågar aldrig berätta för dem hur det egentligen känns och jag avbryter behandlingen hela tiden eftersom jag känner att det inte hjälper. Jag önskar att jag kunde leva ett normalt liv som de flesta andra. Snälla hjälp, det känns som allt rasar snart. Snälla, finns det något svar? Varför mår jag så här dåligt. Finns det hopp. Kan jag bli fri från mitt "dåliga mående"? "Hjälp inombords sökes!"
SVAR
Du verkar befinna dig i ett läge där du verkligen behöver hjälp av någon, men samtidigt så litar du inte på andra och vågar inte berätta hur du egentligen mår. Det är som om nära relationer till andra är något du både längtar efter och är rädd för.
Alla människor har en längtan och behov av nära relationer, men om man har dåliga erfarenheter av den typen av relationer och har farit illa i tidigare nära relationer, vilket du sannolikt gjort, så längtar man inte bara efter att någon verkligen skall se en och ge en kärlek och förståelse, man är rädd för det också, för man vet att närhet kan såra på ett sätt som man inte vill uppleva fler gånger i sitt liv. Dessa motstridiga känslor av längtan och rädsla kan få en att försöka etablera nära relationer, parallellt med att man flyr från dom och avskriver dom innan dom fått en ordentlig chans, då man inte vågar visa vem man är av rädsla för att bli sårad.
När man befinner sig i det här läget som du beskriver, så får man börja att ta ett steg i taget. Man kanske inte klarar att gå till tex psykolog och bara berätta allt om hur man mår. Utan man gör kanske som du, att man går dit, men man berättar inte hur man egentligen känner sig på insidan utan man hoppas att hon/han man träffar ska förstå ändå. Men tyvärr så fungerar det sällan eftersom psykologer inte är några tankeläsare, och då hamnar man där du hamnat, dvs man tycker inte man blir hjälpt av kontakten.
Hur kan du då göra istället för att få den hjälp du behöver och med tiden lära dig lita på att nära relationer kan innebära annat än att du skall bli sårad?
Jo, om du nu tex bor i ett familjehem med vuxna du tycker du kan lita en del på i alla fall, så kanske du skulle försöka börja berätta för någon av dom om hur du egentligen mår. Ge dom en chans att stötta dig och hjälpa dig så du inte känner dig så ensam med din ångest. Om du tycker det är svårt att uttala vad du känner, så skriv, eller visa dom det här brevet. Tillsammans kan ni sedan försöka prata om hur du ska kunna få hjälp, och kanske bestämmer ni att du skall försöka med en psykolog igen. Någon, eller båda av dina familjehemsföräldrar kanske då kan följa med dig till en psykolog för att stötta dig och ge dig mod att våga berätta. Dom kan sedan följa med så länge du tycker du behöver det för att känna dig trygg i situationen.
Ett annat alternativ är att du själv söker upp en psykolog igen, och att du tex berättar för den psykologen att du har svårt att berätta om hur du egentligen mår. Ni två kan sedan prata om ifall det kanske är bättre för dig att skriva till att börja med. Ett sådant här brev du skrev till mig skulle du tex kunna ta med dig till en psykolog så kan psykologen med tiden hjälpa dig att kunna prata om det som känns svårt att säga.
Jag hoppas att du fått en liten insikt i vad jag menar med att ta ett steg i taget. För när det är så att man inte kan lita på andra, och inte vågar närma sig någon och visa vem man är, kan man inte begära av sig själv att man skall klara av att berätta allt rakt upp och ner. Men samtidigt är det nödvändigt att du inser att du är den enda som kan ge andra en chans att hjälpa dig, och då måste du ge dom en chans att förstå hur du egentligen mår. Men som sagt, du kan berätta genom att skriva till att börja med, eller teckna, eller vad som helst som känns lättar för dig. Det viktiga är att du närmar dig andra och låter dom närma sig dig, i en takt som inte väcker så mycket rädsla i dig så du känner dig tvingad att fly igen. För det finns hopp och du kan bli fri från det här och med tiden känna dig trygg i relationer, men det kommer ta tid, och det gäller att du själv försöker hitta ditt tempo som du klarar av, och att du verkligen bestämmer dig för att ge dig själv en chans att se att livet kan vara något annat än vad det är för dig idag.
Visningar : 487
