Okänd
Kille
självmord..jag har hört och sett på tv att man kan ta livet av sej med nå piller eller nåt sånt. Jag skulle gärna vilja veta va de för piller. Jag vill dö så snabbt som möjligt. Men jag vill ändå leva. Tänker jätteofta på om jag vill leva eller inte. Jag orkar inte med att leva nå längre. De e så jobbigt o allt går bara skit. Det känns som att mitt liv är ett straff. Jag e typ alltid depprimerad oxå. Och ja hatar allt jag gör o jag hatar framförallt mitt utseénde. Jag har skitdåligt självförtroende o kan inte koppla bort hur jag ser ut. Skulle inte kunna bli ihop med nån pga mitt utseénde. Tycker inte att ja förtjänar nån. Och jag e gay oxå. O kär i en av mina 2 bästa kompisar. O de vet om att jag e kär i honom oxå. Och han har tjej så jag e jätte svartsjuk. Känner mej så jävla dum,ful o äcklig. O skolan hatar jag så jävla mycket. Allt går bara skit där. På kvällarna kan jag inte somna för jag oroar mej över morgondagen. O de mesta går ändå bra i skolan,de e bara småsaker men ja tycker ändå att det är jättehemskt. Jag är typ bara med tjejer o vissa andra killar som jag känner genom min sport. Fast de killarna är inte lika gammla som mej så jag kan inte vara med dem nåt. Så jag är mest bara med tjejerna o det tycker många e konstigt o kollar på en som man vore nåt missfoster eller nåt sånt. Jag skämms hela tiden. Bara nån ser mej känner jag mej så ful o tuntig o dum. Jag försöker vara normal men det går inte. Det känns som att mitt liv går ut på att försöka vara normal o inte bli mobbad eller utstött. Men jag gillar att simma iaf. Det är mitt liv typ. Är ganska duktig men blir bara sämre o sämre för jag har så många problem o så,så ja inte kan koncentrera mej på nåt. Jag känner att nästa gång d går skitdåligt under en period ska jag ta livet av mej. Jag måste bara våga! undrar vaför ja skrev det här egentligen..
SVAR
Jag tror att du skrev det här för att du helt enkelt inte vill må så här dåligt längre, utan vill ha hjälp att må bättre.
Du har ju inte givit upp hoppet om livet än, även om du funderar över självmord, och min önskan är att du skall kunna få hjälp på hemmaplan så att du verkligen ser att det finns skäl till att fortsätta leva.
Du beskriver det som att du hatar dig själv på olika sätt, både för utseendet och för ditt sätt att vara, och det låter som om du saknar människor runt omkring dig som kan ge dig stöd och kärlek för den du är. Istället verkar det som om du är ensam med dina känslor av att vara dum, ful, äcklig och onormal. Ändå så verkar du vara duktig i skolan och i din sport, men befinner man sig i ditt läge, är det lätt hänt att man "gör ner" det också eftersom man föraktar sig själv så mycket att man inte kan erkänna ens för sig själv att man kan göra något som är bra.
Det kan vara väldigt svårt att på egen hand bryta en sådan här negativ spiral som du verkar ha hamnat i, just p g a att man själv har så lätt för att svärta ner allt positivt man själv gör och är, och istället fastna i det negativa hos sig själv. Därför behöver man oftast andra utanför en själv som istället kan ta fasta på det positiva man gör, eller är. För sanningen är faktiskt den att ingen människa är bara negativ, utan det finns alltid bra saker med varje person, även om personen själv inte upplever det så. Mitt råd till dig blir därför att du går till närmaste Ungdomsmottagning och söker upp kuratorn där. Du kan även gå till skolkuratorn och säga att du vill ha tid för att prata med henne/honom.
Om du får hjälp med att prata om hur du känner dig, av någon som tar fasta på dina positiva sidor, så tror jag att du med tiden kommer att kunna vända ditt eget förakt för dig själv, och börja bygga upp ett självförtroende och självkänsla istället. Förhoppningsvis kommer du upptäcka att man inte behöver vara som alla andra för att vara en lycklig och harmonisk människa. Men ska man klara det så gäller det att man lär sig att tycka om sig själv och inte hela tiden strävar efter att bli som man tror alla andra är. Och som ett litet tankeexperiment för att visa vad jag menar, så kan du tex fundera över om du har några människor du beundrar och skulle vilja bli lik som vuxen. Jag är ganska säker på att dom människorna du då kommer att tänka på inte är som alla andra, utan istället är människor som vågar göra sin grej och stå för vem dom är. För dom flesta uppskattar någon som vågar vara unik och inte bara är en blek kopia av alla andra. Men det är på olika sätt svårare att känna sig annorlunda när man är ung, varför man oftast börjar tycka illa om sig själv om man upplever sig själv som avvikande på något sätt. Men just därför är det så viktigt att du går till kuratorn och pratar med henne/honom, så ditt förakt för dig själv får en motvikt, och livet börjar kännas som något annat än ett straff.
Visningar : 910
