Okänd
Annat
hejsan jag är en tjej på 25 år,jag vet att jag e för gammal för denna sajten mej jag tänkte att jag testar…. Jag fick min första pojk när jag var 18 nästa när jag var 22 och nu e jag gravid igen….men det känns som alla andra i min omgivning e gladare än mej…. Jag vet faktiskt inte hur jag skall känna. Med dom andra två då kändes det bara så självklart, men nu så känns det som jag vet inte vad…. Ena dan önskar jag att jag fick missfall och andra dan så tycker jag väl inget… Är det normalt att känna så här…?
SVAR
Det finns för mig inget onormalt i dina känslor för din graviditet. Varje graviditet innebär en påfrestning för både kroppen och själen, och dessutom är det ett heltidsjobb i sig att ha två småbarn att ta hand om, vilket kan vara precis lika tufft och jobbigt, som det kan vara underbart och härligt. Du är nu gravid för tredje gången och vet liksom vad du har framför dig av glädje, påfrestningar och arbete, när det gäller både graviditeten, förlossningen och åren därefter. Det är därför inget onormalt i att du funderar över om du verkligen vill ha ett tredje barn, och att du är kluven inför det hela. Att få ett nytt barn i familjen är ju som sagt inte något som är svart eller vitt utan det är både och, dvs både glädje och påfrestningar, varför det är lätt hänt att man pendlar mellan att både vilja och inte vilja. Förmodligen är det så för dig att tanken på ett tredje barn känns jobbigare dom dagarna då du känner dig trött, lite hängig, utarbetad och familjelivet är allmänt stressigt. Andra dagar kanske allt flyter och du känner dig lite piggare och då ser du mer det positiva med ett tredje barn. Så här funkar det för dom flesta och därför är det inte konstigt att man kan svänga i känslorna som du gör.
Det låter i ditt brev som om din omgivning är glad över den här graviditeten och jag vet inte om detta känns som en ytterligare påfrestning för dig. Det kan ju nämligen vara jobbigt att liksom ta hål på glädjebubblan andra känner, genom att säga att man själv är tveksam, och man kan också känna sig pressad att vara glad när alla andra är det. Men det är ändå viktigt att man vågar prata om det här, för det är ändå ditt liv det handlar om i första hand, då det är du som skall genomgå graviditeten, föda barnet och dessutom under många år vilja, och orka ge barnet den uppmärksamhet och kärlek som varje barn förtjänar. Och det här är inget som bara kommer av sig självt utan det är något som kommer kräva mycket av dig, varför du är den som måste fundera över om du vill detta eller inte.
Mitt råd till dig blir att du i första hand pratar med barnets far om detta, under förutsättning att han är närvarande och delaktig i ditt och det väntade barnets liv. Det kan självklart vara upprörande för honom att höra dina tankar, om det nu är så att han själv är väldigt inställd på att ha det här barnet, men det är bättre att ni tar den här diskussionen nu, än att du bara kör på och mår dåligt senare. Och i en diskussion så är ju inte lösningen given från början, utan dina känslor och tankar kan ju mycket väl påverkas av hur han ser på det, hur mycket han är beredd att stötta dig genom den här graviditeten, och hur ni fördelar ansvaret för barnet/barnen efter den eventuella förlossningen.
Skulle det nu vara så att barnet far inte är närvarande och delaktig i ditt liv, eller om du av olika anledningar känner att du inte klarar att ta upp detta med honom just nu, så råder jag dig istället till att prata med din barnmorska så hon kan hjälpa dig med en kuratorskontakt. I många landsting finns kuratorer kopplade direkt till kvinnoklinikerna och där kan du få en samtalskontakt för att reda ut dina tankar och känslor inför den här förlossningen. Men tala med din barnmorska om saken så kan hon hjälpa dig vidare i sådant fall.
Det sista jag vill säga är att du inte alls är för gammal för den här sajten!
Visningar : 337
