Okänd
Annat
Jag är en tjej på 14 år som inte mår så hemskt bra. Jag har alltid varit jättebra i skolan och varit omtyckt av alla. På ytan är jag väl fortfarande en perfekt individ, men nu har jag börjat få jättesvårt att koncentrera mig och allt känns bara helt mörkt. Har gått upp och ner ur mindre depressioner i ett och ett halvt år ungefär, men nu är det värre än någonsin. Jag orkar inte med skolan över huvud taget, jag ligger jätteefter i allting och mår skitdåligt av det eftersom jag är rädd för att få dåliga betyg. Jag sover dåligt, jag hatar mig själv extremt mycket och hatar mitt utseende, jag börjar banta ofta.. har jättesvårt för att komma igång med saker… är extremt självkritisk, har vart det jävligt länge iofs… Känner mig totalt värdelös och är skiträdd inför framtiden… gråter ofta flera gånger om dagen, får en massa ångestattacker…. känner mig oälskad och litar inte på folk, jag kan inte tro dem inte när de säger att de tycker om mig… mina föräldrar håller på att skilja sig, och jag hatar att bo hos olika föräldrar hela tiden eftersom jag knappt känner min pappa så jag vågar inte öppna mig för honom. Min mamma tycker att jag är fånig som "hakar upp mig" på saker… hon tycker att jag ska rycka upp mig men det går ju inte, inte alls… Jag vågar inte riktigt öppna mig för någon helt och hållet… skulle vilja gå till en psykolog men jag skulle aldrig våga ta kontakt med en själv, jag är jätterädd för att han/hon skulle tycka att jag är bortskämd som gråter och mår dåligt för mina små "skitproblem". Jag tänker ofta så själv, har liksom massor av skuldkänslor för att jag egentligen har ett sånt bra liv med fina vänner och en bra uppväxt och allt när det finns människor som mår mycket sämre… och sen har jag en massa skuldkänslor för mina skuldkänslor och skuldkänslor för mina skuldkänslor för mina skuldkänslor och allt detta får mig att må ännu mer uselt och skämmas ännu mer för mig själv. Jag vet att man inte kan tänka så, och jag vet att det är skitdumt… jag ÄR så jävla dum och jag hatar mig… Det slår mig ibland att det kanske ändå vore bäst om man var död, men jag skulle aldrig våga skära i mig själv eller så, även om jag har varit på väg flera gånger… Helst skulle jag vilja sluta äta och bara tyna bort. Har gjort en massa tester på internet och alla pekar på att jag är måttligt till svårt deprimerad. Vågar inte riktigt tro på det där ändå, att mina små dumma tankar skulle vara en depression. Men ändå…jag skulle vilja att min morsa sökte upp någon som jag kunde snacka med, för jag vågar som sagt inte göra det själv, men morsan verkar inte fatta hur jag mår och hon tror väl att jag inte fixar skolan av ren lathet eller något, jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska göra med någonting över huvud taget, allt känns bara fullkomligt jävla hopplöst. Det känns som att mina ögon håller på att torka ut för att jag gråter så mycket…
SVAR
Det går inte att säga att man har skitproblem när man mår så dåligt som du beskriver att du gör, bara för att det finns andra som har det värre. Oavsett hur vi har det rent materiellt och socialt, så är vi alla människor med känslor varför det inte går att säga att någons problem är mer "värda" att tas på allvar än andras.
Enligt min erfarenhet kan det dock vara svårt ibland för någon som inte har det dåligt rent materiellt och socialt, att få omgivningen att ta en på allvar och förstå att man verkligen mår dåligt. Det verkar som om du råkat ut för det när det gäller tex din mammas syn på dina problem.
Nu tror jag att det är få föräldrar som inte vill ta sina barn på allvar, men ibland kan det ändå gå dom förbi och dom kan tro att det bara är en liten tillfällig svacka osv, varför dom mer försöker komma med uppmuntrande ord som tex "ryck upp dig", istället för att hjälpa till på riktigt.
Därför kan ibland föräldrar behöva en liten knuff i rätt riktning för att dom verkligen skall inse att dom behöver hjälpa till. Nu vet jag inte hur situationen är i din familj när det gäller skilsmässan, för enligt min erfarenhet kan vuxna ibland vara så inne i sina egna känslor inför en skilsmässa att dom glömmer bort att lyssna på hur barnen mår. Men det är viktigt som barn att man försöker ta plats och faktiskt talar om för sina föräldrar hur man själv mår och har det, ÄVEN om föräldrarna verkar upptagna med sitt och mår dåligt själva. Därför är mitt förslag att du säger till din mamma (eftersom du tydligen känner dig mest förtrolig med henne)att du måste prata med henne. Inte bara så där i förbifarten utan säg att du verkligen behöver att hon sätter sig ner bara med dig och lyssnar på vad du har att säga. Försök sedan berätta för henne det du berättat för mig. Känns det svårt så printa ut det här brevet och ge det till henne. Men var noga med att säga till henne att hon måste stanna upp och verkligen förstå att det är allvar och inget hon kan vifta undan med ett "ryck upp dig".
Tyvärr kan man behöva göra så här ibland. Man önskar ju självklart alltid att dom som finns nära en skall se och förstå utan att man behöver ta i och verkligen markera att det är något. Men som jag sade tidigare, så är föräldrar inte mer än människor dom heller, med allt vad det innebär, varför man ibland måste försöka orka att signalera så starkt så dom till slut lyssnar. Och det bästa sättet är då att på olika sätt prata och berätta om hur man mår, så brukar det till slut gå in.
Om du gör detta så får du se om den hjälp du kan få av din mamma och eventuellt din pappa också, räcker för att du skall känna att du kommer på fötter igen. Men annars så tycker jag du skall be din mamma om hjälp att få en samtalskontakt, för hur den nu än är, så kan det vara väldigt skönt att ha någon utanför familjen att prata med, för den personen är ju inte känslomässigt involverad i familjen på det sättet som båda dina föräldrar är.
Skulle det nu av någon anledning vara omöjligt att prata med din mamma, eller du inte får någon hjälp av henne, så tycker jag att du skall söka hjälp på egen hand. Gå till skolkuratorn och prata med henne/honom, eller vänd dig till kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning. Kuratorerna finns där för att hjälpa till med just sådana här problem, och alla som jobbar med sådant här, vet att det du berättar inte är några "skitproblem", varför jag skulle bli oerhört förvånad om personen du träffar inte skulle ta dig på allvar. Vill du, så kan du ta hjälp av någon kompis som kan följa med dig om det känns osäkert första gången. Men jag tror att du ganska snart kommer upptäcka att det finns hjälp att få, och att det här med att öppna sig, handlar om att man behöver få ett förtroende för den man pratar med, och det är något som kommer efterhand som man fortsätter att träffas.
Visningar : 769
