Okänd
Annat
Jag tror att jag blir galen snart…det här är nog en ovanlig fråga men det är så irriterande. Överallt, t.ex i tidningar, i olika "frågespalter" så säger alla att det är så sorgligt att barndomen är över när man börjar gymnasiet?? Man bli sååå ledsen och blablabla…. Men jag tycker inte att man ska uttrycka det så. Jag blir iallafall bara deprimerad och ledsen när jag får höra att då och då är barndomen över och man har blivit vuxen. Man är fortfarande ungdom eller? Är det nån viss gräns där som jag inte vet om? För det känns faktiskt bara sogligt när någon säger så, som att säga att nu är det roliga slut! Nu får ni gå hem, skaffa familj, hus, och dö! Ens barndom är väl ens egen sak som man inte vill ångra och känna att man har kastat bort det, genom att ta allt för givet? För det är så jag känner när jag läser såna "råd". En till grej som också irriterar mig, det är hur alla vuxna snackar om hur vilda och hur roligt dem hade det när dem var barn/ungdomar/tonåringar. Det får mig att känna mig som någon insnöad, onormal, tråkig person, bara för att jag inte håller på som alla dem gjorde. Jag tror inte riktigt på dem heller. Tonårstiden är ju den tiden när man är osäker, funderar, inte den tiden då allt hände och allt var perfekt eller? Nåt jag missat här också? Men varför skulle dem ljuga. Det kanske bara är jag som ljuger hela tiden. Jag hoppas att du förstår mina förvirrande funderingar….
SVAR
Du har helt rätt i att ens barndom är ens egen sak, och man själv bestämmer om och när den är över eller inte. Det finns ingen gräns för detta utan istället är det upp till var och en att definiera detta, varför jag kan hålla med dig om att det är lite klumpigt uttryckt att skriva att barndomen är slut i och med gymnasiestarten. Idag verkar alla ha så himla bråttom bara att bli vuxna att det kanske blir mer och mer viktigt för somliga att "bestämma" när man är vuxen och inte. Det skulle kunna vara en förklaring till att man skriver som man gör. Skulle du dock prata med fler äldre så tror jag att du skulle finna flest nöjda och lyckliga människor hos dom som inte haft så bråttom att bli så kallade vuxna, utan som istället insett att bli vuxen i mångt och mycket innebär att lyckas bibehålla barnet inom sig även om livet förändras när arbete, familj osv kommer in i bilden.
När det sedan gäller din andra fundering kring hur vissa äldre beskriver sina tonår och ungdom som "guldår", kan jag inte låta bli att dra lite på munnen. Det är enligt min erfarenhet ett typiskt bevis på människans benägenhet att skriva om verkligheten och bara minnas det som är positivt. Det kanske är en bra egenskap att vi försöker minnas det som är positivt, men det ger en lite sned bild för den som får höra dessa "censurerade" historier om hur man hade det när man var ung. Det finns förvisso en hel del som ärligen tycker att ungdomsåren var dom bästa i livet, och där det inte är en försköning av sanningen. Detta kan bero på flera saker. Dom kanske hade det väldigt bra och hade roligt, emedan livet i vuxenåldern inte funkade så bra. Ibland kan det bero på att personen ifråga haft väldig otur i vuxenålder och råkat ut för svåra saker, eller så kan det handla om att dom helt enkelt inte klarat omställningen till vuxenliv med barnasinnet i behåll, varför dom unga åren framstår som drömlika i jämförelse. Men det finns åtminstone lika många som tycker att ungdomsåren var en mardröm, full av funderingar, osäkerhet, besvikelser osv. Dessa människor kanske har fixat omställningen till vuxenliv på ett helt annat sätt, och mer hittat sin identitet och sitt sätt att leva, vilket gör att ungdomsåren framstår som förvirrade och osäkra i jämförelse.
Ja, jag skulle kunna räkna upp hur mycket varianter som helst på varför en människa förskönar, eller upplever sina ungdomsår som dom bästa, eller tvärtom. Poängen är att alla har sina egna motiv och skäl för att säga det ena eller andra, och det du läser i media kanske mer är ett uttryck för den enskilda reporterns syn på hela, än någon egentlig sanning, varför jag tycker att du gör rätt i att reagera. Så fortsätt du med att skapa din egen sanning när det gäller ditt liv, och bestäm själv när din egen barndom är över och inte, samt vilka år du tycker är guldår och inte. Någon annan sanning än den egna i det avseendet finns inte tror jag.
Visningar : 520
