Okej, vi är två bästa vänner på 17 år som undrar hur stora riskerna är att något går snett med vårt lilla "projekt". Saken är den att vi vet båda två att vi inte är feta (vi har båda en BMI kring 20). Men vi har ändå bestämt oss för att gå ner lite i vikt. Typ 5-7kg. Vi har börjat banta med ViktVäktarna och det har gått helt fint. Kan man banta hälsosamt på det här sättet? Vi stöder varandra och har bestämt att lyckas. Vi är ändå båda två medvetna om risker och vill inte ha anorexi eller något liknande. Det som gör saken lite krongligare är att den ena tröstäter och kräks sedan upp det. Men hon vet att hon inte "hetsäter" och gör allt det där för att hon vill bli smal, och hon har bestämt sig för att komma loss ur ekorrhjulet. Så… Nu tänker du säkert "vilken jävla kompis har gått med på det där?!" Men det är inte så. Vi är båda 100% medvetna om varandras matvanor och välmående och har kontroll på varandra…

---

SVAR

Visst finns det mer eller mindre hälsosamma sätt att banta på, och viktväktarnas modell är ju tänkt som en mer långsiktig förändring av matvanor, varför den kan räknas till dom mer hälsosamma sätten, MEN, och det är ett stort MEN; Viktväktarnas modell är främst till för dom som lider av övervikt, och hur många points osv man ska äta bestäms tillsammans med en konsulent för att se till att viktminskningen sker på ett kontrollerat och hälsosamt sätt. Vidare så räknar man BMI 20-25 som normalvikt, varför Viktväktarnas inte tar emot personer som liksom ni ligger i underkanten av normalvikten.

Att som ni, vilja gå ner 5-7 kg när ni har BMI 20, är därför inte hälsosamt oavsett vilket viktminskningsprogram eller metod som ni använder. Att din vän dessutom har problem med tröstätning och använder kräkning i detta sammanhanget låter inte speciellt bra.

Jag vet att jag genom dessa ord förmodligen inte hindrar er från att försöka banta i alla fall, men jag vill ändå ge er dom synpunkter man kan ha på er bantning. Dom synpunkterna hade nog vem som helst haft som inte själv varit mitt i det som ni är. För om vi pratar risker som du nu frågar efter, så kan jag inte ge er några siffror på hur stor risken är. Jag kan dock ge er lite infallsvinklar kring det här med riskerna.
Det kan vara en fördel att ni är två i detta, om ni nu ändå bestämmer er för att fortsätta. När ni är två så kanske ni har lättare för att kontrollera varandra, men ärligt talat så kan det faktum att ni är två göra det hela farligare också. Det är nämligen lätt hänt att man hela tiden jämför sig med varandra och liksom försöker "bräcka" varandra. Det kommer ju alltid vara en av er som har gått ner lite mer än den andre, och/eller är smalare än den andre, och det kan skifta över perioder, varför den som sackat efter kan känna sig pressad att ta i ännu mer. Detta kan ske mer eller mindre omedvetet, men om du tänker efter så tror jag nog att du förstår vad jag menar med att det finns en risk att man hetsar varandra istället för att kontrollerar varandra. Det jag kan säga mer om riskerna är att det svåra med olika typer av ätstörningar är just känslan av kontroll. Det finns inte en enda person med ätstörningar som inte tycker att dom har kontroll när dom är mitt uppe i det. Det är bl a det som är det förrädiska med denna typen av sjukdomar, nämligen att man förändrar sin syn på vikten och sin egen kropp successivt, varför man inte märker när man tappat kontrollen. Man är helt övertygad om att man fortfarande har pejl på läget, men så är det inte, och denna förändringen kommer smygande, varför det är oerhört svårt att veta när man passerar gränsen. Redan det faktum att ni vill gå ner så pass mycket fastän ni inte är det minsta överviktiga, är ju inte helt sunt, och om du tänker på det, så betyder det att ni två på något sätt redan har ändrat ert ideal kring hur smal man ska vara, och tycker alltså redan nu att 5-7 kg under lägsta gränsen för normalvikt är en vikt som är bra för er. På ett sätt skulle man ju då kunna säga att ni redan tappat kontrollen för ni har redan flyttat gränsen för vad en normalvikt/hälsosam vikt är. Och som jag sade så är det svårt att sluta flytta den gränsen då perspektiven hela tiden förändras när man bantar fast man inte borde.

Nu har du fått så mycket svar jag kan ge dig när det gäller riskerna, sedan får ni själva försöka gå igenom era egna motiv för den här batningen och tillsammans kanske fråga er varför ni gör det, och vad det egentligen är ni vill uppnå med den här bantningen? Försök också svara på frågan om ni tror att den här viktminskningen på 5-7 kg är hälsosam för er som läget är nu?
Sedan har jag ett konkret råd till er. Eftersom det här med att flytta gränsen för vad som är normalvikt, är något som man kan göra omedvetet, och ni ändå verkar måna om att inte fastna i någon ätstörning, så tycker jag att ni skall gå till skolsköterskan och diskutera era frågeställningar. Om ni bestämmer er för att banta, skulle jag nämligen rekommendera att ni har skolsköterskan som bollplank i detta. Hos henne kan ni väga er och prata om det här med viktminskningen, och på det sättet får ni hjälp för att inte tappa kontrollen. Det är nämligen bättre att ha någon utomstående som hjälper en med att hålla kontrollen, eftersom ätstörningens kärna är just känslan och upplevelsen av att ha kontroll fast man egentligen tappat den för länge sedan.