user-image
Okänd
Tjej

Jag har jobbat som volontär i sydamerika i två månader. Jag skulle ha varit där i tre egentligen men jag klarade inte av det. Jag är 19 år och orolig över att jag inte klarar av att vara hemifrån…. jag längtade hem från första dagen. Är detta normalt eller är det något fel på mig. Jag gråter även otroligt lätt vilket är frustrerande!!! Så fort jag blir arg kommer tårarna. Finns det något att göra åt saken? ÄR det normalt? snälla hjälp mig!!


SVAR

Att åka utomlands i så lång tid som tre månader, och då komma till en kultur och ett samhälle som är tämligen olikt Sveriges, är en jobbig omställning för dom flesta. Idag lever vi dock i en sådan tid där långa utlandsvistelser när man slutat gymnasiet nästan är något man SKA göra, och ju längre bort, och mer spektakulärt resmål och syfte med resan, desto häftigare. Men när man är 19 som du, så är man precis i början av sitt unga vuxenliv, och man har inte hunnit skaffa sig så mycket erfarenhet, eller självkännedom så man har någon stadig plattform att stå på för att klara av tuffa utlandsvistelser. Därför kan en sådan här resa och ett volontärarbete blir för jobbigt. Omställningen blir helt enkelt för stor, och man har oftast inte den trygghet i sig själv som man behöver i en sådan situation, varför det naturliga är att längta hem till det som är välbekant och som känns tryggt. Och detta är alltså något helt naturligt när man är 19 år att känna. Att åka som volontär till Sydamerika är tufft även för någon som hunnit vara vuxen en lång tid, och som har erfarenhet av att resa och klara sig på egen hand. Men som jag sade tidigare så är det min erfarenhet att unga människor idag matas med reportage, och historier kring vilka häftiga upplevelser som väntar där ute i världen och vilka fantastiska resor andra gjort. Det är dock ingen som pratar om hur jobbigt det kan vara att komma som ung till ett annat land, och hur svårt det kan vara att skiljas från det som känns tryggt och invant, samt sina nära och kära och helt plötsligt klara sig helt själv. Titta bara på alla dokusåpor som går på TV. Det är få deltagare i tex Farmen och Expedition Robinson som inte drabbas av svår hemlängtan och saknar sina familjer. Och ändå är dom vuxna som flesta och inte borta mer än 8-10 veckor. Farmendeltagarna befinner sig till och med i Sverige, men drabbas ändå av stark hemlängtan.
Så, enligt min erfarenhet och uppfattning är du inte konstig på något sätt som fick dom här känslorna. Mitt råd till dig och till unga människor generellt är att försöka sålla bort den här hypen som finns kring resor och utlandsvistelser och se på det med lite klarare ögon än vad media och kompisar vill ge sken av. Ska man ut och resa när man är ung så kanske man istället bör ta det successivt och prova på kortare resor i första hand, så man hinner skaffa sig erfarenhet av hur det kan vara att vara ute i världen på egen hand. Då är man bättre förberedd på dom känslor som kan komma när man ger sig iväg på en längre resa typ den du var ute på.
Så, oroa dig alltså inte för att det skulle vara något fel på dig, felet var mer att du åkte för långt bort, för lång tid, och vid för unga år.

När det sedan gäller din andra fråga är vi människor lite olika när det gäller hur lätt vi har att gråta. Det är inget onormalt eller konstigt att börja gråta när man blir arg, för när man blir arg så blir man ju oftast det för att någon gör något dumt mot en, eller att man blir missförstådd eller liknande. I dom situationerna är det ju inte bara ilska man känner utan ilskan blandas ju med att man blir ledsen också. Sedan är vi som sagt olika när det gäller vilken känsla som väger över. Om det här är väldigt frustrerande för dig och du vill göra något åt det, kan du försöka träna dig på att ignorera tårarna och försöka fortsätta handla utifrån din ilska istället, men det kan vara lite knepigt i början.


Visningar : 586