Jag har problem att hålla vikten och känner mig jämt för tjock!

---

SVAR

Det första jag vill säga är att jag här utgår ifrån att det faktiskt är så att du är överviktig. Det vill säga; om du gick till skolsköterskan eller en läkare så skulle de säga att du hade en viss övervikt, och att du borde försöka göra något åt det. Om du ärligen inte tror att du skulle få det här svaret av dem, kan du sluta läsa här!

Den här problematiken kommer jag att besvara utifrån perspektivet motivation; hur illa känns det, i relation till hur mycket du är beredd att offra för att göra någonting åt saken. Att jämt känna sig för tjock markerar att du lider hela tiden, men samtidigt har du alltså inte hitintills klarat av att åtgärda ditt problem. Beror det på att du inte lider tillräckligt mycket? Eller, beror det på att du tycker att en minskning av mat, godis osv är ännu jobbigare än att känna sig tjock? Någonting inom dig har uppenbarligen gjort så att du fastnat i det här och har svårt att ta dig ur det. Och innan motivationen till förändring är större och starkare än din vana att äta sådant som du går upp av kommer du ingenstans. Dessutom kommer du att få kämpa även när du kommer dit att din motivation för förändring blir starkare än din vana. Vad jag menar är att vägen kommer att kännas lång och jobbig. Du har säkert redan försökt en massa men kört fast pga att vägen just varit för lång och jobbig. Att t ex hålla igen på kalori-intaget under några dagar och upptäcka att humöret, orken, livsgnistan går rätt ner utan att vågen rör sig det minsta neråt, kan knäcka vilken motivation som helst. När du sedan återgår till det hörge vanliga kalori-intaget ljusnar hela tillvaron och allting i både kropp och psyke verkar överens om att bantning är till för sjuka självplågare. Lite gott måste man väl ändå kunna få unna sig!

Oftast gör man misstaget att vilja gå fram för snabbt eftersom vårt psyke i allt jobbigt förändringsarbete just vill göra det; allt obehagligt ska gå snabbt så vi kommer ut på andra sidan och mår bra. Detta är en mänsklig reflex mot vilken man måste kämpa stenhårt, för all förändring tar tid! Vad jag alltså säger till dig är att du från början ska vara inställd på att det blir jobbigt och att din belöning kommer långt där framme. Tyvärr motverkar oftast alla dessa nya bantningsmetoder som har funnits i veckopressen (dagstidningar också för den delen) varje månad under de senaste tjugo, trettio åren (eftersom jag är fyrtiofem kan jag inte uttala mig om hur det var tidigare) denna mentala strategi som jag föreslår när det gäller motivation. Många av metoderna är säkert bra när det gäller att gå ned i vikt, OM man klarar av den mentala biten. Jag hävdar bestämt att du framgångsrikt kan använda dig av många olika viktminskningsmetoder ifall du är motiverad på rätt sätt, men att du samtidigt kan testa nästan hur mycket som helst om du inte har rätt motivation med följden att misslyckande följer på misslyckande. Du får inte några pluspoäng för att du försöker femtioelva gånger, utan tvärtom sliter du ned din motivation mer och mer för varje gång du försöker och misslyckas. Därför anser jag att tidningarnas bantningsmetoder många gånger kan ha en motverkande effekt på din motivation.

Så vad jag föreslår ur ett psykologiskt motivationsperspektiv är alltså att du tar en av alla bantningsmetoder som känns vettig, dvs ingen bantning med extremdiet där man utlovar snabba resultat, och ställ in dig på att det blir jättejobbigt och att belöningen kommer långt därframme. Vare sig det ingår i själva bantningsmetoden eller ej, råder jag dig till att samtidigt börja promenera/motionera så ofta du kan för att dels öka kroppens förbränning av kalorier, men också för att ge ditt psyke en fysisk ventil när det blir jobbigt. Att arbeta fysiskt med sin kropp i form av promenader eller andra för dig lämpliga former av motion, avlastar till en viss del dina psykiska spänningar vid exempelvis ångest och nedstämdhet som enligt min erfarenhet ofta dyker upp när man ska bryta en gammal vana och t ex minska kalori-intaget för att gå ned i vikt.