Hej Bo! Jag har skrivit här förut och berättat om att en kille som jobbade på min skola våltog mig (nu 4 och ett halvt år sedan) Jag slutade hos min psykolog men har nu börjat igen hos en annan inom vuxenpsykiatrin. I somras så berättade jag allt för min kusin som har varit, och är ett jättestort stöd för mig i det här. Hon har följt med mig till de första samtalen, funnits vid min sida både dagar och nätter och jag är så fruktansvärt glad att jag har henne. Jag fattar inte hur hon orkar ställa upp så mycket för mig. Jag mår fortfarande mycket dåligt, med ångest och självmordstankar o.s.v. men jag har bestämt mig för att jag en dag ska komma ur den här situationen. Han ska inte få förstöra mer av mitt liv. Förra helgen hamnade jag i bilen med en kille, det var fest och båda hade druckit. Vi hade det jättemysigt tillsammans och jag ångrar inte vad som hände. Det gick aldrig så långt som till sex men den här killen visade mig respekt och godtog att jag faktiskt inte ville mer än att bara mysa lite. Kanske finns det ett hopp för mig också någonstans om att livet inte bara kommer att bestå av vanmakt och ångest.

---

SVAR

Jag är glad för att du fått uppleva en situation där du själv bestämde över din kropp och att detta respekterades, efter allt du varit med om. Jag är också glad att du har lyckats komma så långt i din bearbetning av våldtäkten och att du haft modet att våga berätta och ta hjälp av både anhöriga och professionella. Även om du har en bit kvar så tror jag att du nu börjat ana ljuset i tunneln och kan börja tro på en framtid utan ångest och mörka tankar, och jag tycker ditt brev andas hopp, vilket också värmer mitt hjärta.

Det är en lång väg att vandra för att hitta en väg ut ur en sådan här händelse, och att du har människor som bryr sig och ställer upp för dig, är förvisso tur, men beror sannolikt också på att du vågat visa din smärta och tillåtit andra att hjälpa dig, och för det krävs mod. Att du dessutom har bestämt dig för att hitta vägen ut, visar att du har en styrka att klara detta, även om du självklart vacklar emellanåt. Men det är just då, det är viktigt att ha människor runt omkring som kan vara ens hopp när man själv inte orkar ha något, och jag hoppas därför att din styrka och ditt mod ska kunna inge hopp även hos andra som råkat ut för liknande saker och som läser ditt brev här. All respekt för ditt mod och kämparvilja, och jag önskar dig verkligen lycka till med det arbete du har kvar, och hoppas att du skall få många upplevelser framöver som visar att närhet mellan två människor bygger på respekt och kärlek, likt det du just upplevt, och har inget med våld och tvång att göra.