Okänd
Annat
Jag mår väldigt dåligt psykist.. det är så mycket som hänt mej i mitt liv.. jag är 13 år nu, fyller 14 i april…….. när jag 11 år och 362 dagar, så dog en av mina kompisar. Eller, vi hade inte träffats på länge, men vi brukade vara med varann när vi var små. Och hon sa alltid att hon flög på rosa moln, och första halv året efter hennes död, och varje gång jag såg rosa moln på himlen började jag tänka på henne och ville bara bryta ihop. Men jag berättade det aldrig för nån. Sen efter ca 3 veckor in i sexan så "tog det slut" mellan mig och min bästis. vi var me varann typ varje dag under sommarlovet, och jag fattade inte vad som hänt. jag mådde jättedåligt då, och ville bara byta skola. sen dog en av mina idoler, Aaliyah. Sen, i slutat av januari, dog en av mina bästiars mamma. När min mamma berättade det för mig, det var precis innan jag skulle gå å sova. å den kvällen grät jag mej själv till sömns. Sen i slutet av april dog en av mina främsta förebilder, Left Eye. Sen kom jag in i en dansklass, och det betydde ju att jag skulle byta skola, och klass. och då trodde jag att jag skulle må mycket bättre. att jag skulle få massor med nya kompisar (för då i sexan kände jag att jag hadeinga kompisar på hela skolan). och nu har jag börjat sjuan, dansklass. ny skola. ny klass. mår jag bättre?? nej, bara sämre… jag vet inte vad jag ska göra. det är en text jag skrev idag i min lunardagbok: vi skulle göra en egen improvisationsdans, å visade upp den 3 å 3 för dom andra… ja hade inte gjort särskilt mycket.. å sen satte ja mejj bara vid väggen.. sen efter lektionen så kom våran lärare fram å frågade va ja sa , då ja ba att att sa att ja inte hade kommit på nå mer.. sen stod hon kvar å ja blev väldigt irriterad på henne.. ja kände att ja va på väg att börja gråta.. å sen kom d… ja satt bara där å höll för armen, å så fråga hon va vi hade efteråt, lunch. å så fråga hon om ja kunde stanna kvar efteråt å prata lite, då sa ja "nej". -"men visst kan du d, bara så ja får höra hur d e å så… " bla bla bla va hon då sa.. å så fråga hon bara va d va å så sa ja att d hade ingenting me dansen att göra, att d bara kom. å så typ torka ja bort tårarna å så gick vi å skulle byta om… sen efter lunchen på matten så kom min matte lärare fram å frågade om ja hade börjat gråta efter dansen, å då sa ja mm, men d hade ingenting me dansen att göra. ja blev ba lite irriterad. å så sa hon typ att " ja, men ja hoppas att du känner att du kan lita på oss å att du säger till om d e nåt", ja sa bara "mm" för att hon skulle gå… fan d e jobbigt.. asså, visst mår ja dåligt. men d angår fan inte dom !! lite historia : efter julafton å kring nyår förra året så tänkte ja typ att å, allt så perfekt, ja har d jättebra, ja har alla saker ja har önskat, ja har faktist kompisar o.s.v. fast samtidigt trivdes ja inte alls på skolan. å sen sökte ja te dansklass, å ja kom in. ja blev jätteglad å tänkte bara att ja hade allt ja kunde önska mej. men ja gillade inte alls klassen ja gick i, den klass ja gått i sen ettan. nåt gick snett då i sexan. d va nåt mellan mej å en då varande bästa kompis som hände, som ja tror förstörde hela klassen.. d känns som d iaf. å d e hon blev skit arg på mej å därför skyllde ja allt på mej själv, å ja mådde jättedåligt. sen början av sommarn, å slutet av sexan så tänkte ja att d kommer bli jättebra på nya skolan, ja kommer få massor me nya kompisar, å ja kommer må mycket bättre där. å fan heller. ja mår betydligt sämre nu. om ja tänker efter så trivdes ja nog bättre på gamla skolan än va ja gör på nya. fan ja vet inte…………………….. kanske ändå inte…… asså, visst e d roligare att gå på samma skola som en tjej jag gillar, men.. asså, ska sanningen fram, så tror jag, lr, både jag och hon har pratat om d tidigare, att jag skulle nog mått bättre om jag gick i musikklass. ja tror d faktist… lr, d skulle vart ännu bättre om ja va 88:a å gick musikklass, för då skulle ja å hon gå i samma klass !! va kul vi skulle ha då asså ! vet inte vad jag hoppas på för svar… jag vill bara må bättre…. *kram*
SVAR
Uppenbarligen har du drabbats av att flera dödsfall i din närhet, och sedan har det dessutom trasslat till sig med kompisrelationerna verkar det som.
När personer i ens närhet, eller som man ser upp till dör, så påverkas man som person. Man kan känna allt från sorg och ledsenhet, till ilska och hat mot den som dog och som fick en att känna så här. Samtidigt kan dödsfall i ens närhet väcka en massa tankar om livet och döden, som kan vara jobbiga att gå och bära på.
På din berättelse låter det som om alla dom här känslorna samlat sig på hög i dig, och att det brast för dig när du började gråta efter dansklassen. Det är helt naturligt att det blir så, då ingen människa orkar gå och bära hur mycket som helst inom sig. Att det dessutom strulat med din gamla kompis och att du inte trivs i din nya klass har sannolikt inneburit att du bara lagt mer och mer jobbiga känslor på hög, och att allt bidragit till att du började gråta och att du känner att du mår dåligt.
Vi människor fungerar nämligen så, att om vi inte pratar om jobbiga saker som händer i vårt liv, så samlas dessa på hög och får oss till slut att må dåligt. Känslorna försvinner liksom inte bara för att man inte pratar med någon om dom.
Det verkar som om du valt att inte låta någon ana allt du går och bär på, och jag fick intrycket att du inte heller har berättat något för din mamma som du nämner i brevet. Men även om du tycker det är svårt att prata med någon, så är det ändå det jag råder dig att göra. Uppenbarligen har du lärare som bryr sig om hur du mår, och kanske är det inte så att dom försöker lägga sig i, utan mer att dom försöker ta dig på allvar och faktiskt bry sig genom att vilja prata med dig om varför du är ledsen. Du kanske skulle fundera över ifall du inte skulle ta den där utsträckta handen och faktiskt låta någon av dom få veta hur du egentligen mår, och vad du går och tänker på. Likadant skulle du kunna gör med din mamma. Berätta för henne hur du upplevt alla dom här dödsfallen och prata med henne om hur du har det i skolan och att det är svårt med kompisarna. Tycker du att du hellre vill prata med någon helt utomstående så kan du gå till skolkuratorn eller till kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning. Men oavsett vem du går till så måste du själv ta första steget och låta någon hjälpa dig, för ingen människa klarar att gå ensam med allt, för då växer bara ensamhetskänslan och känslan av att må dåligt. Men människor kan samtidigt inte vara tankeläsare och veta vad du tänker på eller hur du mår om du inte berättar det, varför du själv måste ge dig chansen att få ur dig det här så du kan må bättre framöver. Hoppas du vågar ta det steget, för jag är övertygad om att du inte kommer tycka det är så farligt när du väl börjat prata med någon.
Visningar : 404
