Okänd
Tjej
Hej. Jag vet inte vad som har varit med mig på sista tiden. Jag har känt mig så värdelös och ingenting har någon mening längre. Jag är 15 år, mina föräldrar är fortfarande gifta, jag har en storasyster som är snäll och vi har inga problem med pengar eller bråk (inga stora iallafall). I hela mitt liv har jag inte varit någonting känns det som. Vänner har jag oftast haft, vissa som svikit, vissa som jag svikit men jag verkar ha haft vänner för det mesta. Jag har inte blivit direkt mobbad, det var mer i ettan till sexan då jag periodvis var rätt ensam. Nu går jag i nian och i skolan har jag vänner men hemma är jag ensam. Många skulle nog tycka att jag inte har några problem alls, och det kan jag i och för sig hålla med om. Men varför är jag då så deppig hela tiden? Jag har aldrig varit med om nåt speciellt, säger nästan aldrig vad jag verkligen tycker, det känns som om jag inte kan vara mig själv. Jag är rätt blyg och vet aldrig vad jag ska säga. Jag har drömmar om framtiden men dem känns också hopplösa. Jag kommer förmodligen aldrig att bli nåt. Alla andra har så spännande liv och även om dem kanske inte för det mesta är med om kul saker så händer iallafall det nåt för dem, dem har nåt att berätta, jag har ingenting att komma med alls, jag är totalt ointressant. Jag blir galen på mig själv för att jag är så förbannat trist. Jag pratar inte så mycket ofta för att jag inte har något att säga. Just nu kan jag inte komma på nån bra anledning till att fortsätta leva. Jag menar, jag är ju ändå en nolla så det spelar det ju ingen roll. Ingenting tycks spela någon roll. /
SVAR
Ditt brev andas mycket ensamhet tycker jag, och då menar jag inte först och främst den typen av ensamhet där man saknar vänner och familj runt omkring sig. Nej, istället menar jag den typen av ensamhet när man känner att man inte har någon person nära, som man kan dela tankar, känslor, och drömmar med. Den typen av ensamhet kan man känna, oavsett hur många människor man har runt omkring sig, för det är inte säkert att det finns någon ändå som man känner att man vågar öppna sig för, och som man kan dela saker på ett djupare plan med.
Känner man denna typen av ensamhet, så spelar det liksom ingen roll hur bra allting verkar på ytan, och hur problemfritt man lever, man känner sig deppig och ensam i alla fall.
I ditt fall så verkar det som om din blyghet och din tro på att du själv är ointressant, har gjort att du inte haft möjligheten att komma nära någon, eller låta någon komma nära dig. Jag är säker på att du har massor av tankar och känslor om livet, och allt möjligt som någon annan skulle tycka om att få dela, men du ger det aldrig chansen då du liksom dömer ut dig själv på förhand, och förutsätter att andra skall tycka att du är tråkig och trist. Men precis som du säger så finns det en hel del i dig som inte kommer ut. Dina framtidsdrömmar tex, som jag nästan är säker på att du inte berättat om för någon.
Dom flesta som tänker och känner så om sig själva som du gör, brukar ha svårt för att släppa någon nära och börja prata om vad dom tycker, eller känner. Anledningen till det är oftast att man är så rädd för att det VERKLIGEN skall visa sig att man ÄR ointressant. För tänk om ingen skulle lyssna, och tänk om andra skulle tycka mina framtidsdrömmar, och känslor var dumma, korkade, fåniga, ointressanta, osv, osv. Då skulle man få sin egen bild av sig som tråkig och och trist, bekräftad, vilket självklart skulle vara väldigt jobbigt. Så därför låter man bli, och kanske är det också därför som du låter bli att prata och dela med dig av dina tankar och funderingar?
Nu kommer vi dock till det kniviga i det hela. Jag kan tyvärr inte garantera alla som sitter i den här situationen att allt kommer lösa sig bara man börjar prata med andra, och vågar berätta om sig själv och ta mer del av kompisars liv osv. Det finns en risk att man blir besviken både en, två och flera gånger, då det visar sig att den personen man öppnade sig för, inte var intresserad, eller något annat som sårar. MEN, att den risken finns, får inte hindra en från att försöka, för det finns så mycket att vinna, att du och andra kommer tycker det är värt det den dagen du/ni träffar någon som verkligen blir en nära vän. Man kanske inte hittar mer än en vän på tjugo försök, men den vännen är värd alla andra misslyckade kontakter, för det är en härlig känsla att kunna vara sig själv ihop med någon annan, någon som kan tycka om en precis som man är.
Så det gäller att pusha sig själv att våga börja, och även att ha styrka att fortsätta om det nu inte skulle funka dom första gångerna. Vill man ha hjälp med det här så kan man tex prata med skolkuratorn, eller kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning, för ibland är det skönt att ha någon som kan stötta en och pusha på en när man själv tvivlar och blir deppig. Och som kan tala om för en att man inte är en nolla fast man känner så själv, som du verkar göra nu.
Visningar : 411
