Jag bor med min ensamstående mamma/pappa och skulle helst vilja ha en egen lägenhet men har dåligt samvete gentemot mamma/pappa som blir helt ensam då.

---

SVAR

Att flytta hemifrån är psykologiskt en viktig händelse i varje människas liv, fast som allting annat som rör psykologi märker man många gånger ingenting när det går bra. Det är istället när det blir problem som man nästan blir tvungen att komma in på psykologin. Och i ditt fall har din önskan om att flytta hemifrån blivit en sådan här situation där psykologin kommer in, vare sig du vill det eller inte. Ditt dåliga samvete gentemot mamma/pappa är just en sån psykologisk omständighet som vi måste försöka hitta en lösning på.

Som jag sa i början är flytten hemifrån en viktig händelse i våra liv även om vi inte tänker på det. När det sedan hakar upp sig som det gjort för dig, är det lätt hänt att man som du fastnar där. För ett dåligt samvete är inte bara något negativt utan också en positiv psykologisk kraft som hjälper till så vi som människor inte blir t ex hänsynslösa och superegoistiska. Men.., när man hamnar i den situationen som du hamnat i, är risken stor att det endast blir negativt dvs ditt dåliga samvete hjälper dig inte längre, utan börjar trassla till det för dig. Trasslet är just att ditt dåliga samvete blockerar dig och att det helt enkelt inte ger dig någon utväg. Du kan inte tänka bort ditt dåliga samvete och följa din egen känsla. Jag menar absolut inte att du skulle strunta i din mamma/pappa, utan vad jag pratar om är att du pga det dåliga samvetet inte kan tänka lika bra som du brukar när det gäller andra saker.

Ok, nu har jag förklarat lite grand för dig, så då kommer vi till vad du kan göra för att finna en lösning på det hela. Det första och viktigaste är att du talar om för din mamma/pappa att du älskar (eller hur du nu säger) henne/honom. Och det här gör du psykologiskt både för hennes/hans skull och din egen. Din mamma/pappa mår i sin situation bra av att få höra det (även om hon/han vet det eller känner det på sig, är det en helt annan sak att faktiskt få höra det) och när det gäller dig själv säger du det till henne/honom dels för att det är så och känns skönt att få säga det (törs du?), och dels för att typ lugna ner ditt eget dåliga samvete (vilket är lämpligt i din situation, fast det inte är det i många andra lägen).

Sedan ska du prata vidare med henne/honom så ärligt du bara kan om hur det känns för dig, både att du är orolig för henne/honom och att du faktiskt skulle vilja flytta. Men glöm inte att det här förslaget bygger på att du först talar om att du älskar (eller hur du nu säger) henne/honom!!! För det är liksom den psykologiska garantin för att det ska bli ett bra snack för er båda två… Naturligtvis kan jag inte garantera dig att det här funkar, men jag har sett det fungera många, många gånger. Det hänger som så mycket annat i livet på om du vågar satsa ordentligt. Inbilla dig inte att din mamma/pappa aldrig skulle ha tänkt på hur länge du kommer att bo hemma! Tvärtom är det sannolikt något som hon/han tänker på med jämna mellanrum, vilket betyder att din mamma/pappa alltså går runt och funderar utan att veta hur det egentligen ska bli. Tänk då på att inte veta, är många gånger mycket värre än att få snacka och höra att man är älskad av sin dotter/son.., och att sen få prata igenom hur ni ska ordna det så det blir bra för er båda två…