SVAR
Jag kan inte svara dig på vad det finns för alternativ för din dotter då jag inte brevledes kan bedömma hennes förmåga att tillgodogöra sig en annan skolform än särskolan. Jag är heller inte förtrogen med vilka alternativ som finns när det gäller gymnasium, då utbudet varierar väldigt mellan olika kommuner. Dom som vet bäst vad som finns i närheten är därför syo-konsulenterna på respektive skola. Annars får man leta själv tex på kommuners hemsidor där dom brukar presentera sina skolor. Det finns också möjlighet att få reda på vilka friskolor som finns om du vänder dig till skolverket. Men sedan beror det ju som sagt på om du och din dotter är beredda att flytta, eller om hon klarar eget boende på annan ort, eller om hon har möjlighet att pendla till någon närbelägen stad. Annars är hon ju hänvisad till dom skolor som finns inom den egna kommunen, och dom känner syo-konsulenten till.
Men sedan när det gäller din dotters ovilja att gå i särskolan och hennes önskan om att gå i "vanligt" gymnasium, så är det en annan sak. Du säger i ditt brev att hon har dyslexi, vilket i sig inte brukar vara någon anledning att gå i särskola, då man ska kunna få hjälp inom den vanliga skolan med detta. Nu vet jag dock inte om det är så att din dotter också har någon form av begåvningshandikapp i kombination med dyslexin, eller om det är dyslexin i sig som gör att hon gått i särskolan. Enligt min erfarenhet brukar nämligen ett erbjudande om plats i särskolan föregås av en utredning där en psykolog deltar och leder olika tester. Testen är i sig till för att visa på svagheter och styrkor, och ger även ett svar på om personen ifråga lider av ett begåvningshandikapp, vilket långt ifrån är självklart för att man har dyslexi. Visar det sig att man har ett begåvningshandikapp, är det mer rimligt att erbjuda plats i särskolan då man inte kan förvänta sig att eleven skall kunna klara av studietakten i den vanliga skolan trots stöd för att kompensera för dyslexin. Men om eleven visar sig vara normalbegåvad så brukar man enligt min erfarenhet sätta in stödåtgärder i vanliga skolan istället för att erbjuda plats i särskolan. Tyvärr har jag dock råkat ut för att man inte haft resurser inom den vanliga skolan att ge stöd för barn med tex dyslexi, varför särskolan ibland kommit att bli enda alternativet även för barn utan begåvningshandikapp, eller andra svårigheter som kan beskrivas som psykiska funktionshinder. Detta brukar dock inte vara någon lyckad lösning då oftast barnet ifråga känner att han/hon inte passar in i särskolan, utan vill vistas bland barn utan funktionshinder.
Anledningen till att jag skriver detta till dig är att jag anser det som viktigt inför din dotters gymnasiestart att din dotter, du själv, samt alla runt omkring henne i skolan tänker på att det är din dotters förmåga och behov som skall styra valet av gymnasieskolan. Men för att kunna veta hur hennes förmåga att klara gymnasistudier i den vanliga gymnasiskolan ser ut, måste man oftast ta hjälp av en psykolog. Så om det skulle vara så att din dotter aldrig fått genomgå någon utredning tycker jag att du skall försöka få en sådan till stånd, för det skulle ge er information om vad som är en rimlig nivå för henne framöver när det gäller skolan. Kanske är det så att det visar sig att hon med rätt stöd för sin dyslexi skulle kunna klara ett vanligt gymnasium, eller så visar det sig att hon har små möjligheter till detta, varför man skulle göra henne en björntjänst om man arbetade för det alternativet.
Så, även om hennes lärare säger som han/hon gör, tycker jag att du skall gå vidare med det hela och prata direkt med skolpsykologen, eller vända dig till en psykolog inom något som heter barnhabiliteringen (finns inom landstinget. Dom kan antingen hjälpa dig och din dotter med att gå igenom tidigare utredningar om det finns sådana för att sedan i samtal komma fram till vad som vore lämpligt nu, eller så kan dom hjälpa er med att få en utredning till stånd om det är så att dom tror att det skulle gagna din dotter.
Men generellt vill jag till sist säga till dig att det är en jättesvår situation du och din flicka befinner er i. Det finns många barn idag som befinner sig i vad jag skulle kalla en gråzon. Dom lider kanske inte av vad man enligt definitionen skulle kalla ett begåvningshandikapp, men ligger kanske ändå vid den nedre gränsen för normalbegåvade, eller har av olika skäl (tex dyslexi) halkat efter så mycket i skolan att dom har svårt att komma i kapp sina jämnåriga. Många av dessa barn känner sig främmande inför att gå i skola tillsammans med barn som uttalat lider av ett begåvningsmässigt handikapp, eller som har andra mer eller mindre grava funktionshinder, varför många av dessa "gråzonsbarn" inte trivs i särskolan och istället vill gå i vanliga skolan och vara "som alla andra". När dom ges möjlighet att gå i skolan dyker dock andra problem upp, och det kan vara att dom generellt får svårt att hänga med i studietakten, trots stödinsatser, eller att dom får svårigheter med kompisrelationer pga båda egna och andras brister när det gäller tex sociala färdigheter. Rent generellt kan man säga att dom här barnen sällan får känna sig bra i den vanliga skolan, då dom oftast är dom som ligger sist i alla ämnen, varför självkänslan får sig en knäck.
På det sättet tvingas man ibland som förälder att välja mellan två onda ting. Skall jag låta mitt barn gå i särskolan, vilket då kanske gör att han/hon känner sig undanskuffad från den vanliga skolan, men han/hon får ändå lyckas med sina studier och kan känna sig duktig i sina ämnen. Eller ska jag låta mitt barn gå i vanliga skolan för att han/hon vill vara som "alla andra", och låta henne/honom ta smällen som det innebär att alltid ligga efter, få låga betyg och känna att han/hon aldrig riktigt räcker till.
Det är inget lätt val att göra, och drömmen vore ju att alla barn kunde få gå i vanliga skolan på sina egna villkor och att det fanns resurser att ge till varje barn så alla fick känna att dom lyckas. Lyckan vore också ifall det fanns tid och resurser att lära alla barn och unga att respektera varandra för dom personer dom är och inte för vem som är bäst, störst och vackrast, så inget barn behövde känna sig utanför eller icke accepterad. Men verkligheten är tyvärr en annan idag, varför du, tillsammans med din dotter kommer tvingas ta ett beslut som innebär vissa kompromisser gentemot hur ni egentligen skulle vilja att det såg ut. Men för att få ett bättre underlag för ert beslut behöver ni vända och vrida på situationen, gärna ihop med tex skolkuratorn eller en kurator på barnhabiliteringen ( i det sammanghanet kan ni också ta med hennes lärare och väga in dennes synpunkter). Ni behöver också fakta kring hur din dotters egentliga förutsättning för studier ser ut, vilket en psykolog kan stå till tjänst med som jag nämnde för dig tidigare. Om ni börjar i den änden så tror jag att ni kan komma fram till ett beslut som utgår från det som är bäst för din dotter, och det är ju det allting handlar om.