Jag har gått i psykoterapi i över ett år nu (är själv 18 år) och anledningen till att jag började var att jag mådde oerhört dåligt, skar mig själv och fick äta medicin. Det var också att jag upprepade ett negativt beteende mönster som ingen annan än jag egentligen la märke till men som gjorde relationer till andra människor helt twistade. Länge har hon antytt att detta beteende ofta uppkommer när man som liten blivit utsatt för ett eller flera sexuella övergrepp men jag förstår inte för jag har inget minne av något sådant. Tvärt om tycker jag att jag alltid litat på vuxna, speciellt äldre män. Jag läste en tidigare frågeställning här om att inte veta om man blivit utsatt för övergrepp eller ej och du svarade att det borde man i så fall komma ihåg eller veta innerst inne. Psykoterapeuten vill att jag ska "komma på" och våga säga vad jag blivit utsatt för men jag har ju ingen aning. Jag tror att hon pratar i nattmössan men hon tycker att det är ett solklart fall som jag förnekar. Vad ska jag tro?

---

SVAR

Generellt anser jag att man som terapeut skall akta sig för att förutsätta övergrepp även om en patients beteende och känslor är vanligt förekommande hos personer som blivit utsatta för övergrepp. Det finns nämligen aldrig några vattentäta samband mellan en viss typ av känslor/beteenden och en viss typ av händelser i barndomen, varför man bör vara försiktig i sina tolkningar.
Generellt är det också så att det inte finns någon meningen med att presentera "sanningen", så som terapeuten tolkar den, för en patient som inte själv kan relatera till den, då det i sig är meningslöst eftersom terapi bygger på patientens egen insikt, där terapeutens tolkningar mer skall vara en hjälp för patienten att själv gå vidare, vilket det inte är frågan om ifall man som terapeut kommer med en tolkning som föregriper ett sådant arbete. Denna försiktighetsprincip när det det gäller tolkningar bör råda oavsett om terapeutens tolkning senare skulle visa sig stämma eller inte. Timing, dvs att patienten och terapeuten är i fas med varandra, och att terapeuten inte tolkar mer än patienten har möjlighet att själv ta till sig, är en av grundstenarna för en lyckad terapeutisk kontakt. Annars finns som sagt stor risk för att "feltolkningar" styr terapin i en viss riktning, alternativt att man föregriper skeenden, vilket aldrig leder till någon positiv utveckling.

Nu har jag givit dig svar utifrån generella principer, sedan är det för mig omöjligt att uttala mig i ett enskillt fall, då jag inte kan gå in och bedömma en pågående terapi utan att ha mer kunskap om situationen.
Men utifrån det du skriver tycker jag att du skall ta upp saken med din terapeut och berätta hur du upplever det när hon kommer med dom här insinuationerna eller påståendena. Förhoppningsvis kan ni ha en fruktbar kommunikation kring detta och använda situationen som uppstått för att komma framåt i arbetet. För enligt min erfarenhet kan faktiskt, hur konstigt det än låter, kan en sådan här situation bidra till att man finner en ny väg vidare i terapin. Skulle det visa sig vara omöjligt att lösa, efter att ni försökt under en längre tid, finns alltid möjligheten att byta terapeut, men innan man gör det tycker jag att man ska ha prövat att lösa den här typen av situationer då det aldrig är bra att sluta utifrån missnöje, vilket ofrånkomligen uppstår emellanåt när två personer ska arbeta tillsammans kring så svåra saker som mänskliga känslor och processer.

Avslutningsvis vill jag säga att det jag skrev i det svar du refererar till: "Enligt min erfarenhet minns dom flesta som har blivit utsatta för sexuella övergrepp någon liten bit som gör dom misstänksamma" , i sig betyder att det finns dom som inte minns något överhuvudtaget, varför det inte är så att alla vet innerst inne som du uppfattade det.