Mina föräldrar är skilda och jag bor hos båda. Det är jättejobbigt och helst vill jag bo på ett ställe, men vågar inte säga det eftersom båda vill att jag ska bo hos dom!

---

SVAR

I ett sånt här läge är det vettigt att be någon annan om hjälp. Du behöver stöttning för att kunna framföra din åsikt. Att göra en sån här sak själv är inte att rekommendera ur psykologisk synvinkel. Risken är alltför stor att du råkar illa ut känslomässigt! Visst kan jag förstå om du tvekar inför att du ska förklara allt det här känsliga mellan dig och dina föräldrar för någon annan. För det innebär ju att du lite avslöjar saker om både dig och dina föräldrar, som kanske varken du eller dom egentligen skulle vilja. Trots att jag förstår det råder jag dig ändå att göra det därför att alternativen är mycket, mycket sämre… Antingen får du fortsätta som det är, eller också måste du ta snacket själv. Och inget av dom alternativen är psykologiskt vettiga om jag utgår ifrån hur personer jag mött i din situation, har mått.

Så.., vem ska du välja att be om hjälp och berätta allt det här för? Jo, för det första bör det vara någon vuxen och anledningen till det är att det ska vara någon som kan ge dig stöd inför dina föräldrar. Och jag tror nog att du liksom jag förstår att en kompis hur bra hon eller han någonsin är, inte får samma respekt som en vuxen från dina föräldrars sida och kan då alltså inte stötta dig så mycket som du behöver. Välj istället någon bekant till dina föräldrar, eller någon släkting, eller någon fritidsledare, eller granne, eller lärare, eller skolsköterska, eller tränare, osv. Det viktiga är att du tycker personen är helt ok och att du litar på henne/honom. Naturligtvis vet du inte om hon/han kommer att hjälpa dig, så du får börja berätta lite grand och sen frågar du om personen kan/vill hjälpa till. Kan du absolut inte komma på någon att fråga, råder jag dig att ta kontakt med skolans kurator, eller en kurator på kommunens ungdomsmottagning, som borde kunna antingen själv hjälpa dig eller föreslå någon annan som kan. Ditt problem är inte alls ovanligt så kuratorn skulle inte tycka att det vore konstigt om du vände dig till henne/honom.

När det sedan gäller hur den här personen ska hjälpa och stötta dig, finns det många olika varianter. Ni får helt enkelt snacka ihop er om det, för det handlar ju om vad du klarar av och vad den andra personen ställer upp på. Under mitt yrkesliv har jag använt mig av olika varianter, som t ex att tillsammans med den unga människan skriva ett brev till vardera föräldern, sitta tillsammans (tjejen/killen och jag) med en eller båda föräldrarna, sitta ensam (bara jag) med en eller båda föräldrarna och varianter där vi använt oss av flera av mina exempel för att få till det. Det beror oftast först och främst på hur i detta fallet du, tror att det blir bäst. Ibland har vi (tjejen/killen och jag) fått pröva något annat än det vi först hade tänkt oss, helt enkelt därför att det inte fungerade… Så.., ta mod till dig och våga berätta och be om hjälp!

Avslutningsvis vill jag berätta att jag varit med om fall där tjejen/killen efter att vi fått till ett bra (eller flera) snack, fortsatt att bo hos båda och tyckt det varit helt ok, därför att det känts så bra att bara kunna snacka med föräldrarna om det.