hej.jag är en tjej som är 14 år. jag är alltid ledsen och har ont i magen och huvudet. jag flyttade till Sverige när jag var 8. jag äter ingenting, varken i skolan eller hemma. det kan gå flera dagar utan att jag äter nåt. mina kompisar är oroliga för mig och det är mina lärare också.de vill att jag ska prata med skolsköterskan men jag vågar inte berätta nåt för henne. Tänk om hon ringer hem. mina föräldrar ska skilja sig och jag vet inte vem jag vill bo med. skolan är hemsk och det är något fel på mig för jag pluggar i stort sätt hela tiden. det kan hända att jag sitter och pluggar mitt i natten. jag kan nämligen inte sova. jag har självmordstankar. är jag onormal? ska jag prata med skolsyster? ska jag berätta att jag skär mig själv i handlederna? varför gör jag det förresten? jag tror att jag behöver hjälp.

---

SVAR

Nej, tyvärr måste jag säga så är du inte ovanlig på något vis, då det är många ungdomar som tycker livet är så jobbigt att dom både skär sig, och funderar på att ta livet av sig. Livet kan ibland innebära upplevelser som gör att man känner att man inte klarar av att hantera alla känslor inom sig, utan det blir som ett kaos som skapar ångest. Och en del som mår dåligt inombords upplever då att det är bättre att skära sig eftersom den smärtan dövar den man känner inom sig. För smärtan man får genom att skära sig kan ibland vara lättare att både uthärda och hantera än den man känner inombords, hur underligt det än kan låta.

Något som du och andra i din situation sällan tänker, är att ni faktiskt inte är ensamma om att känna så här, eller göra som ni gör. Sedan är det så att anledningarna till varför man mår dåligt inom sig skiftar väldigt. I ditt fall nämner du din flytt till Sverige, dina föräldrars skilsmässa och skolarbetet. Du är väldigt ung och har tydligen redan hunnit få uppleva en hel del som kan göra att man kan få det jobbigt. Sedan kan jag inte utifrån ditt brev svara på hur allt du upplevt hänger ihop med hur du känner dig, utan det behöver du hjälp på hemmaplan för att komma fram till.
Den bästa vägen för dig att komma tillrätta med varför du känner som du gör, och ta reda på hur du ska kunna förändra situationen, och/eller hantera dina känslor på ett sätt som inte skapar ångest och får dig att må dåligt, är att du gör det som du redan är inne på, nämligen pratar med skolsköterskan. Hon/han kommer förmodligen föreslå att du även pratar med kuratorn, då hon/han är den som oftast är bäst på att hjälpa till i sådana här situationer. Men sannolikt är du redan lite bekant med skolsyster varför jag tycker att du ska börja att prata med henne.
Ett annat alternativ är att du går till närmaste Ungdomsmottagning och pratar med kuratorn där. Vissa kan föredra det, då det känns lite mer anonymt än att gå till någon i skolan. Men det viktiga är att du pratar med någon, för enligt min erfarenhet behöver du hjälp att reda ut det här, och kanske är det så att dina föräldrar med tiden behöver blir inkopplade då det som händer mellan dom verkar vara en del i förklaringen till varför du mår dåligt. Men det kan du diskutera med den du pratar med så du hela tiden är med på vad ni gör tillsammans för att hjälpa dig att må bättre.
Så tänk på att du definitivt inte är ensam om att känna så här, och skolsyster och kuratorn finns till för att hjälpa till i sådana här situationer, för ingen skall behöva gå runt och må så dåligt i ensamhet när det finns hjälp att få.