user-image
Okänd
Annat

Hej…det här är väl min sista chans känns det som. Orkar inte förklara för någon annan längre, ingen vill ens försöka förstå. Jag går Samhälle första året och nu är det bara några månader kvar..känns som en evighet. Innan lovet hade vi prov nästan varje dag i olika ämnen.. från redovisningar , test till prov och inlämningsuppgifter. Jag klarade det till slut , men med halvbra resultat. När vi kom tillbaka nu efter lovet, räknade dom upp fler prov och jag bröt ihop inombords. Jag orkar inte mer nu, snart får jag en panikattack känns det som. Mamma och pappa är besviken för att jag stannade hemma idag , men snälla hjälp jag klarar inte det här. Ska jag hoppa av? Kan ingen hjälpa mig? Snart orkar jag inte längre , mår så jävla dåligt. Allt är en enda röra och jag väntar bara på att allt ska klarna upp.. från början ville jag gå Mode& Design men det känns försent. Vill klara att gå ut till sommaren och börja på mode& Design till hösten , men bara jag tänker på skolan mår jag illa. Vad är det för fel på mig? Känner mig alltid stressad, men samtidigt trött och ledsen. Blöder näsblod ofta. Snälla , det här är min sista chans.


SVAR

Det låter som om du hamnat i en situation där saker och ting blivit för mycket för dig, och det är vanligare än du kanske tror. Förmodligen är det så att din trötthet och panik över prov och annat kommer sig av att du helt enkelt inte är nöjd med din situation. Du berättar ju om att du har andra drömmar än att gå samhällsprogrammet, och när man gör något som man egentligen inte vill är det mycket svårare att motivera sig och orka med. Skulle du hitta rätt och gå det programmet som du egentligen vill är det inte alls säkert att du skulle känna stress och panik på det här negativa sättet inför prov och redovisningar.

Tyvärr är livet så ibland att vi väljer fel väg, och då kan det ofta kännas som om det är kört. Men det är det väldigt sällan, utan man kan nästan alltid byta spår även om det självklart kan kännas lite struligare än om man valt rätt från början. Jag är dock av den uppfattningen att vi lär oss väldigt mycket om oss själva när vi väljer fel också. Visst är det jobbigt, men som sagt, har man inte erfarenhet av att välja fel, får man oftast mycket svårare att hantera livets alla valsituationer. Vet man att man kan välja fel och har upplevt att man klarar att hantera det och att man kan komma rätt till slut ändå, blir man oftast mycket säkrare senare och vågar fatta beslut utan att vara så rädd för att välja fel som många är idag.
Men det positiva med att välja fel känner man oftast inte när man är mitt uppe i det, utan då mår man istället som du beskriver det. Sedan när man kommit igenom det och kommit rätt så brukar det dock vara så att man kan se det här som jag pratar om, och då har man fått en erfarenhet som dom flesta inte skulle vilja vara utan.

Det första du måste göra nu, är dock att försöka sortera i din situation. När man ska göra det och försöka komma på rätt spår igen, så är det oftast bäst att man har någon att prata med som kan hjälpa en att sortera och komma med synpunkter på det man själv tänker och säger. Mitt råd blir därför att du antingen sätter dig ner med dina föräldrar och försöker bena ut din situation, dvs berätta hur du mår idag och försöka komma fram till vad som skulle vara bäst för dig att göra rent konkret. Men du skulle också kunna gå till skolkuratorn och använda henne/honom som samtalspartner i detta. Syokonsulenten på din skola bör du också prata med, men det kan vara bra att du först pratar med kuratorn eller föräldrarna då jag tror att du just nu i första hand behöver stöd och omtanke, samt någon som lyssnar på hur du mår. Sedan kan ni gå vidare tillsammans och prata med syo:n om vad du konkret kan göra åt din situation.
Just nu upplever du tydligen att ingen lyssnar, men jag är övertygad om att kuratorn inte skulle ha svårt att förstå dig om du berättade för henne/honom om hur du har det. Och sannolikt skulle dina föräldrar också förstå om du verkligen satte dig ner tillsammans med dom i lugn och ro och förklarade. Det misstag vi ofta gör när vi skall prata med någon i vår familj är nämligen att vi slänger ur oss lite information om hur vi mår lite hipp som happ. Kanske är man bara sur när man kommer hem och förväntar sig att dom andra skall förstå vad som är problemet, eller så slänger man ur sig att man inte mår bra i förbifarten på morgen eller något. Men för att dom som är nära skall få en chans att förstå gäller det att man verkligen markerar att det här är allvar och att man tar sig tid att sitta ner i lugn och ro och faktiskt berätta. För inte ens föräldrar kan vara tankeläsare, utan dom måste faktiskt få veta hur man tänker och känner ifall dom skall kunna hjälpa en. Så har du inte försökt detta med dom, kanske du kan ge det hela en chans och prova innan du ger upp om att dom skall kunna lyssna på dig.

Sedan tycker jag också att du skall gå till skolsköterskan och prata med henne/honom om det här med att du blöder näsblod. Det är förvisso ganska vanligt att personer som känner sig stressade börjar blöda näsblod, så sannolikt är det det som det handlar om, men jag tycker ändå att du skall prata med skolsköterskan så ni kan utesluta att det är något annat fysiskt problem.

Visningar : 1292