Hej. Jag är en tjej på snart 20 år. Vill verkligen ha hjälp. Känner mig vilsen! Jag gick hos en barnpsykolog när jag var liten, tillsammans med min storasyster, på grund utav något som hände när jag var liten. Anledningen till att jag skriver något är för att jag itne kommer ihåg vad som hände. Jag är inte helt säker på att jag vill veta. Men ibland när jag gråter för ingenting, bara mår riktigt dåligt, undrar jag om det är på grund utav det som hände. Just nu är jag arbetslös, är deprimerad ibland och det kommer bara hux flux. Jag mår inte så dåligt så jag ahr tankar på självmord eller nåt, bara känner mig trött, vilsen, gråtfärdig, deppad och bara vill vara själv. Jag funderade på att gå till psykolog ett tag angående det som hände i min barndom, för mamma har haft en trasslig bakgrund och hon säger att det har en förmåga att komma upp någon gång i livet, men hur ska jag kunna prata med psykologen om det om jag inte ens vet vad som hänt? Jag blev lite deprimerad ett tag på gymnasiet eftersom att kraven var otroligt höga och det var så fruktansvärt mycket att göra. Det var många i klassen som kände så, även de som alltid varit duktiga i skolan. Det är efter det som jag har börjat känna mig deprimerad och nu när jag inte får något jobb känns det bara ännu mera hopplöst. Jag kan iaf säga att det är mycket tack vare min underbara pojkvän och min bästa kompis som jag blir bättre igen, då och då. Min mamma och hennes systrar har varit med om väldigt mycket i sin barndom. Detsamma gäller min storasyster. Pratade lite med mamma därför jag känner mig sviken av min stora syster, eftersom att hon på många sätt har förstört det syskonförhållandet vi hade. alla var avundsjuka på det, vi var som siamesiska tvillingar.. Och mamma sade att det nog berodde på vad som hände när vi var små. Tror hon känner att hon inte orkar vara störst längre, för när vi var små tog hon mycket av det som var menat för mig. Och det kände jag redan av för några år sedan i högstadiet för, jag är mellansyster, och då var jag helt plötsligt stora syster. Har alltid varit en medlare också. Mellan kompisar och familjemedlemmar. Och den enda jag verkligen lyssnar på nu är min bästa kompis för hon är aldrig besvärande med sina problem. De är stora men hon går hos en spykolog så jag ger bara råd jag tror hjälper och som hon behöver höra, men hon har ju en professionell hjälpare också. Dessutom undrar jag om en psykolog har rätt att inte ta emot någon för att hon blir myndig inom ett halvår? Det hände min stora syster. Mamma tog dit henne för det började synas att hon verkligen behövde hjälp och en av de där sade att min syster verkligen behövde professionell hjlp, men eftersom att hon var 17,5 tog de inte in henne utan hon fick vänta på att bli 18. Då träffade hon en kille som är en stor orsak till vår splittring. Han fick henne att inte gå till psykolog bl a och mamma och vi tror att han inte behandlade henne schysst. Och sedan dess har hon inte gått dit. Hon verkar vara som 2 personer i en. kan det vara personlighetsklyvning? Det verkar precis så, av det jag vet om den åkomman iaf. Kan man få hem kopior på sina journaler hos psykologer och liknande? Hur gör man då? Min mamma sade att hennes yngsta syster hade gjort något liknande. Tacksam för svar!

---

SVAR

Du verkar ju som sagt inte säker på om du vill veta vad detta "något" som hände när du var liten handlar om. Och i det läget kanske det inte är så klokt att skicka efter psykologjournalerna för att läsa hemma på sin kammare.

Men visst kan det vara så att detta "något" som hänt är en orsak till varför du mår som du mår idag, varför det visst kan vara idé för dig att ta reda på vad som egentligen hände. För att gå runt och fantisera ihop vad som kan ha hänt, kan vara minst lika jobbigt som att faktiskt veta.

Det finns ju några vägar att gå i det här fallet, där några av alternativen är att du pratar med din mamma, storasyster, eller att du helt enkelt läser själv i journalen. Din mamma verkar ju veta vad som hänt, och kanske skulle det vara bra om du satte dig ner med henne och bad henne berätta. Din storasyster är ju ett annat alternativ, men det beror som sagt på hur hon själv mår och hur er relation egentligen ser ut. För i ditt brev verkar det som om er relation försämrats mycket på senare år. Ibland kan ju dock den här typen av samtal föra en närmare varandra igen om båda är med på att prata om det som hänt. Men om det är så att din syster inte är intresserad eller inte orkar prata om det gamla så kan det självklart få motsatt effekt.
Det sista alternativet är att du skickar efter journalhandlingarna. Det enklaste är i sådant fall om du ringer till den mottagning du gick på som liten och frågar hur du skall bära dig åt för att få läsa i journalerna. Journalerna tillhör alltid patienten ifråga, varför du kommer att få läsa dom, men oftast vill dom ha en skriftlig begäran från dig innan dom lämnar ut dom. Sedan erbjuder oftast också dom flesta mottagningar att man får komma dit och läsa journalerna tillsammans med någon kurator eller psykolog. Detta just för att det kan vara väldigt jobbigt för personer att ta del av journaler, och speciellt i ett sådant här fall när det handlar om saker du inte själv minns. Om du bestämmer dig för att läsa dina journaler så tycker jag att du skall ta det erbjudandet om du får det. I annat fall råder jag dig till att du själv skall be någon från mottagningen vara med när du läser journalerna. Dels kan det vara mycket ord och termer man inte själv förstår, och sedan är det som sagt viktigt att man har stöd ifall det skulle kännas jobbigt. Att det då finns någon man kan fråga och som man kan prata med kring det man läser är jätteviktigt, varför jag alltså verkligen vill trycka på att du ser till att inte bara skicka efter dom och läsa hemma för dig själv.

Kanske är det också så att du skulle ordna en egen samtalskontakt eftersom du nu går och funderar på det, och du själv verkar ha saker du skulle vilja reda ut. Det skulle tex vara lämpligt om du själv sökte en samtalskontakt inom vuxenpsykiatrin eller på närmaste Ungdomsmottagning, och att du sedan skickade efter dina journaler och läste dessa ihop med din samtalskontakt, dvs om du fortfarande skulle känna ett behov av att få läsa.
Du behöver inte vara orolig för att du måste veta vad som hänt innan du skaffar en samtalskontakt. Man kan visst gå till en psykolog och berätta det som du berättat för mig. Du behöver inte ha svar på alla frågor, utan dom kan ni söka tillsammans.

Så fundera själv över vilket som skulle vara bäst för dig och ta sedan dom steg du tycker leder dit.

Sist vill jag säga att barnpsyk ibland kan avböja att ta emot personer som närmar sig 18 år. Det beror dels på att man inte anser att det är lönt att starta upp en kontakt med en person som alldeles snart ska tillhöra vuxenpsyk, och dels beror det på att barnspyk oftast har lång kö, varför dom tvingas prioritera, och då ligger det nära till hands att man ber någon som är nära 18 att vänta. Dom flesta barnpsyk har nämligen ett halvårs kö, vilket innebär att din kompis sannolikt hade hunnit fylla 18 innan hon fått en första tid.
Men sedan är det självklart så att barnspyk inte prioriterar bort någon som är i akut behov av hjälp, utan är det bråttom så nekar dom inte någon hjälp. Men i det här fallet har dom sannolikt gjort bedömningen att det inte var akut, varför det var bättre att din kompis fick en kontakt inom vuxenpsyk.