Okänd
Annat
Hej.. Jag är en tjej på 14 år, snart 15.. Och jag HATAR mej själv. Jag har ett jättedåligt självförtroende, som jag inte vet vad det kan bero på.. Jag använder ofta alkohol som en sorts tröst.. Det är nästan min bästa vän kan man säja! Ingen tror nog att jag dricker.. Eller jo mina kompisar o min mamma & pappa fick reda på de för typ en vecka sen.. Fast dom gjorde inte speciellt mycke.. Gav mej utegångsförbud bara.. Ingenting känns bra längre, ingenting roligt händer.. Känns som jag alltid sitter hemma.. Och när jag inte gör de så är jag ute och super.. Jag skolkar ungefär 50% men ingen tar mig på allvar känns det som.. Jag har tänkt på att ta livet av mej, men inte riktigt vågat.. Men när jag har alkohol i kroppen så vågar jag.. Fast jag har aldrig gjort de, än! I skolan är det INGEN som pratar med mej.. Jag var alldeles ensam på rasterna och ingen ville jobba med mig på lektionerna är ganska blyg av mej.. Tills jag fann mina kompisar som också dricker o så.. Dom är dom enda som tycks förstå mej.. Snälla jag orkar inte mer! Det är aldrig nån som frågar mej om jag vill göra nånting med dom. Men dom frågar alla andra.. Jag vill inte mer!!jag vill inte leva=(
SVAR
Jag blir ledsen av att höra att ingen runt omkring dig verkar upptäcka hur du mår, och hur du har det. För ensamhet kan vara något av det jobbigaste som finns att bära. Och visst är det så att många som känner som du och hamnar utanför, lätt dras till alkohol och andra droger. För alkohol dämpar dom här känslorna för stunden och i ditt fall har du även hittat personer som du upplever förstår dig bättre. Och det gör dom förmodligen eftersom många som känner som du börjar dricka, varför man kan hitta en gemenskap med andra som känner sig utanför och som dricker för att döva känslorna.
Problemet med ditt sätt att hantera ditt dåliga självförtroende och din besvikelse på livet, är dock att det är en kortsiktig lösning. Alkoholen dämpar jobbiga känslor, men bara så länge du är berusad. Sedan är allt som vanligt igen och inget har förändrats. Och har det förändrats så är det oftast till det sämre, då man kanske gjort knäppa saker när man var full, får dåligt samvete för att man dricker, klarar skolan ännu sämre osv, vilket gör att man tycker livet ser ännu svartare ut.
Ska man däremot nå en förändring till det bättre så måste det till något annat. Och det som oftast behövs är att man får hjälp av någon som ser en och som verkligen lyssnar på hur man mår, och som sedan kan hjälpa en att komma vidare.
Just nu finns det ingen sådan person runt omkring dig. Och visst önskar jag att någon av dina lärare skulle reagera, eller att dina föräldrar skulle sätta sig ner med dig och verkligen fråga hur du mår och inte ge sig förrän du berättade hur du har det. Men jag vet också att många vuxna idag är så upptagna med sig själva eller med andra saker att dom inte alltid ser sådana här saker. Eller så klarar dom helt enkelt inte av att hantera det hela, varför dom på ett eller annat sätt sviker. Men, och detta är ett stort MEN, alla vuxna är inte så. Det finns många som skulle ta sig tid att lyssna, och som skulle kunna hjälpa dig om du bara gav dom chansen. Kanske finns dom vuxna bland dom som du idag inte tycker förstår. Skulle du tex sätta dig ner med dina föräldrar eller med någon av dina lärare som du känner lite extra för, och verkligen markera att du har något viktigt att säga, och sedan berätta hur du mår och tänker, skulle sannolikt någon av dom vakna till och inse att det här är allvar.
Sedan finns det andra vuxna som både är specialutbildade för att hjälpa till i sådana här lägen, och som verkligen vill att unga personer skall komma och berätta så dom kan få hjälpa till. Den typen av personer finns både på skolan och på andra ställen. Tex så har ni säkert en kurator på skolan som är en sådan person, eller så finns det en psykolog som skulle uppskatta om du kom och berättade hur du känner så han/hon kan få hjälpa dig. På samma sätt finns det kurator på närmaste Ungdomsmottagning och kanske också psykolog. Dit kan du gå och prata och för första gången SÄGA hur du känner och inte bara visa det genom att göra saker som du vet inte är bra för dig själv. Och det bästa är att du behöver inte vara bra på att prata eller berätta för att gå till en kurator eller psykolog, dom kommer hjälpa dig att få fram det du behöver säga. Så min förhoppning är att du skall inse att det finns människor som bryr sig och som vill hjälpa dig, men att dom behöver få veta hur du mår genom att du pratar med dom.
Visningar : 487
