hej hej! jag är en tjej på 16 år…och jag mår jätte dåligt just nu…jag vet inte om det bara e något som är till fället men jag känner mig ensam och osäker…det känns som ingen i hela världen förstår mig och jag vet inte riktigt va jag ska bli av…jag blit lätt avensjuk på andra och det knytter i magen…är det normalt att känna sån här ongest som jag känner?! jag blir lätt närvös och vill bara försvinna…men det löser ju inget…hoppas någon här ute kan hjälpa mig…jag orkar bara inte ha det så här längre :(… kramar // *LITEN*

---

SVAR

Dom flesta människor upplever någon gång i sitt liv olika typer av personlighetskriser, när man börjar tvivla på sig själv, känner sig ensam, misslyckad osv. Speciellt vanligt är det här i tonåren, då mycket händer både fysiskt och psykiskt. Man går från att vara barn, vilket för dom flesta innebär att vara ganska omedveten om sig själv och andra, till att börja bli vuxen då man plösligt börjar se sig själv i ett annat ljus, har lättare för att börja jämföra sig själv med andra, och på andra sätt börjar värdera sig själv på både gott och ont. Det här kan göra att man börjar känna osäkerhet och tvivla på sig själv, varför man skulle kunna kalla det för en form av utvecklingskris.

Sådana här saker tar man sig oftast igenom, men ibland kan det vara skönt att ha någon att prata med, då det inte hjälper att resonera med sig själv. Har man nära kontakt med någon eller båda av sina föräldrar kan dom vara en samtalspartner i det här, eller så kanske det finns någon släkting, eller någon annan vuxen som man känner förtroende för. Men för många är det också skönt att ha någon utomstående så man liksom kan få börja på nytt utan att någon har förutfattade meningar om en.
Mitt råd är därför att du känner efter ifall du inte tror att det skulle hjälpa dig att få dela dom här tankarna med någon, och att du sedan tänker på ifall du skulle vilja göra det med någon du känner, eller med någon som du kan börja på nytt med. Väljer du det senare, kan du med förtroende vända dig till närmaste Ungdomsmottagning och prata med kuratorn där, eller gå till skolkuratorn. Dom finns till för att stötta i sådana här lägen, och dom vet att det här är något som drabbar många, så du behöver inte vara orolig för att vara konstig på något sätt.