Min kille försökte ta livet av sig för ungefär en månad sen och vårdas just nu på en psykiatrisk avdelning för depression. Hans medicinering har inte gett någon effekt än men hans läkare tycker ändå att han mår bättre av att vara hemma så mycket som möjligt. Vi bor ihop. Efter att den första chocken hade lagt sig så mådde jag bättre ett tag men nu så verkar jag ha fått ungefär samma symptom som honom, sömnproblem, oro och självmordstankar.. är detta en normal reaktion på en sån här händelse eller borde jag prata med någon om detta.

---

SVAR

Det är helt normalt att reagera starkt på en sådan här upplevelse. Sedan är det väldigt olika hur olika personer reagerar, men oron, sömnproblemen är något dom flesta kan beskriva. Att någons självmordsförsök också ger upphov till att man själv börjar fundera över döden, självmord osv, är inte heller ovanligt, då vi människor ofta skjuter sådana tankar ifrån oss i vårt vardagliga liv. Men döden är ju något som finns där hela tiden, även om vi inte pratar så mycket om det vanligtvis, varför tankarna lätt börjar snurra när det kommer så nära som det gjort dig nu.

Mitt råd till dig är att du går och pratar med någon om den här situationen. För även om din kille inte lyckades i sitt försök så finns det sannolikt en massa tankar hos dig om både varför, och om det skall hända igen. Att det hela sedan plussas på med tankar på det egna livet och den egna döden, ger ytterligare skäl till att du skall prata med någon. Enligt min erfarenhet är det nämligen alltid så att även anhöriga behöver stöd och hjälp att bearbeta en sådan här upplevelse, varför det inte finns något konstigt med att du söker hjälp.
Gå till närmaste Ungdomsmottagning om du är 25 eller yngre. Alternativt vänd dig till öppenvårdspsykiatrin och förklara att du behöver en samtalskontakt för att få stöd i den här situationen. Kanske har du träffat någon läkare eller annan person där din kille får hjälp som du kan prata med och som kan hjälpa dig att få en egen samtalskontakt inom öppenvården. Det är sannolikt den enklaste vägen att gå, för då känner ju dom till situationen.