Hej! Vi har märkt att våran kompis har problem. Hennes pappa har nyligen dött och hon har också blivit våldtagen. Hon har problem i skolan och är lite "utstött" för skitsaker som hon gjort förut. Hon dricker sig jättefull varje helg och varje dag på loven och tar ofta droger. Vi är rädda för hur hon ska reagera om vi säger nåt till henne, men vi vill ändå hjälpa henne innan det kanske är försent. Det skulle inte komma som en överaskning om hon tog livet av sig och om hon gjorde det så skulle det kännas dumt att inte ha hjälpt henne. Alla vet att hon har problem men ingen gör något. Hur gör vi för att hjälpa henne på ett bra sätt? Är det bästa att hon går till en ungdomsmottagning? Det räcker nog inte med att hon pratar med bara skolsköterskan i skolan eller med kompisar. Vi tror att hon behöver mer hjälp än någon som bara predikar om hur dåligt det är med alkohol och droger och försöker tycka synd om. Vad ska vi göra?Svara helst så snabbt som möjligt

---

SVAR

Som ni beskriver situationen så håller jag med om att er kompis sannolikt behöver mer hjälp än vad skolsköterskan kan ge, men ibland kan skolsköterskan ha goda kontakter med både barnpsyk och Ungdomsmottagningen varför det ändå kan vara ett första steg att prata med henne.
Nu vet jag inte om ni har någon kurator på er skola, men annars vore det i ett sådant här fall bra att gå till honom/henne, då kuratorer har mer kunskap kring den här typen av svårigheter som er kompis hamnat i.

Jag tycker det är jättebra att ni reagerar och vill göra något, men det är inte alltid helt lätt att hjälpa någon. Det beror mycket på om personen själv vill ha hjälp, och i ert fall så verkar ni inte veta det här. Jag säger inte att man bara ska strunta i det om personen själv inte vill ha hjälp, för det ska man inte, speciellt inte när det gäller unga människor, men det kan bli lite svårare att hjälpa till som kompisar om personen själv motsätter sig det.

Nu vet jag inte vilken kontakt ni själva har med den här tjejen, varför jag inte vet om ni känner för att själva gå fram och prata med henne. Men gör ni det så berätta att ni bryr er om henne, och att ni är oroliga för henne eftersom ni vet att hon varit med om svåra saker som skulle fått vem som helst att må dåligt. Sedan kan ni fråga om hon inte skulle kunna tänka sig att prata med tex kuratorn på skolan eller närmaste Ungdomsmottagning. Om ni vill kan ni ju erbjuda er att följa med henne som stöd.

Det här kanske känns för svårt för er att göra, eller så gör ni det, och hon vill inte, eller tycker ni lägger er i saker ni inte har med att göra osv. Det är nämligen ingen ovanlig reaktion, då många som råkat ut för så svåra saker som ni beskriver att hon har, ibland lägger skulden för allt ont på sig själva, eller känner sig tvingade att bygga upp ett skydd gentemot alla jobbiga känslor, vilket gör att det blir jobbigt när någon kommer och petar i det hela eftersom det då är lätt att allting brister. Så pratar ni med henne, så bör ni vara förberedd på att det kan bli en negativ reaktion. Försök då att inte ta det personligt, för det handlar inte om er, utan om att hon själv mår så dåligt att hon själv inte kan se någon utväg, varför det till och med kan vara jobbigt när någon kommer och försöker vara snäll och hjälpa till.
Hamnar ni i den situationen, eller om det är så att ni inte känner er redo för att prata med henne överhuvudtaget, så vänd er till en vuxen och berätta om situationen. Lämpliga personer i det fallet är skolkuratorn eller skolpsykologen. Andra personer som också kan ta ansvar för den här situationen är skolsköterskan eller någon lärare som ni känner har ett engagemang för sådana här frågor, och som ni känner förtroende för. Det kan också finnas någon förälder, era egna, eller någon annan kompis förälder som ni känner är bra på sådana här saker. Då är det lämpligt att ni pratar med henne/honom. Det viktiga är att ni pratar med någon vuxen som har möjlighet att göra något, om det nu är så att ni inte själva förmår henne att söka hjälp. Barnpsykiatrin är en annan möjlighet, och ni eller någon av era föräldrar skulle tex kunna ringa dit och berätta om situationen. Säg att ni är oroliga för att kompisen ska ta livet av sig, och be dom om hjälp.

Det finns alltså många vägar att gå, och mycket beror som sagt på hur er kompis ställer sig själv till det hela, och hur pass mycket ni känner att ni vill bli involverade. Jag vet ju inte hur gamla ni är, varför det är svårt för mig att avgöra hur pass mycket ansvar ni kan ta. Men det kan ni sannolikt avgöra själva och sedan får ni se vilken väg av dom jag räknat upp som är vettig att gå. Men det är som sagt jättebra att ni reagerar och vill göra något, och jag kunde önska att det fanns fler som ni.