Jag är olyckligt kär!

---

SVAR

Först av allt vill jag ställa en samvetsfråga till dig; har du verkligen gjort allt för att försöka vinna kärleken? Inte så sällan kan man konstatera att ”loppet är kört” i såna här sammanhang utan att man har försökt riktigt alla möjligheter. Vad jag menar är att du kanske har givit upp alltför snabbt. Eller inte ens tordats försöka för du TROR att det är omöjligt. Att vara olyckligt kär borde i psykologisk bemärkelse betyda att du har 0 % chans att få personen, inte 0,00001 % chans för då finns det fortfarande en liten, liten chans. Så för att du ska kunna ha en möjlighet att gå vidare i livet och inte dra runt på denna olyckliga kärlek längre än nödvändigt, gäller det att du inför dig själv kan säga att du verkligen har försökt allt, men att det trots detta inte gick i lås.

Ok, nu säger vi att du gjort allt du kan för att vinna personen ifråga. Hur ont det än kan göra till att börja med, försök inte att undvika personen, utan gör snarare tvärtom. Detta perspektiv på ditt problem som jag väljer att ta upp bland många andra, bygger på att du inte låter din fantasi få så mycket utrymme. När vi människor drabbas av olycka reagerar vi oftast med att dra oss undan och in i oss själva. Man orkar inte med omgivningen och det mesta blir jobbigt. Och i ett sånt läge får fantasin fritt spelrum. Fantasin är i många avseenden något positivt, men i det här läget kan den bli mycket negativ därför att du hamnar i klorna på känslor och tankar som med hjälp av fantasin terroriserar dig både natt och dag om det vill sig riktigt illa. Hur ska jag någonsin kunna bli lycklig nu? Allt är förstört! Varför skulle jag gå och bli kär i henne/honom? Tänk om jag kunde få en chans? Tänk så fint vi skulle haft det! Vi var ju som gjorda för varandra! Tankar, känslor och fantasier blandas med varandra där du ena stunden kan se för ditt inre hur lyckliga ni skulle varit tillsammans och vad ni skulle gjort, sagt osv, för att stunden efter drabbas av fantasibilder där du tydligt tänker, känner och fantiserar om hur din olycka för alltid kommer att vända upp och ned på dig själv och ditt återstående liv.

Fantasierna får alltså härja fritt på bekostnad av din självkänsla. Och ju sämre självkänslan blir desto deppigare blir du och så får fantasierna allt mer utrymme. Och så blir självkänslan ännu sämre och du deppigare och fantasierna starkare... Det här kan fortsätta ganska länge, men till slut brukar det nästan alltid ge med sig. Mitt perspektiv och mitt förslag går ut på att du genom att inte undvika personen, utan snarare försöker att åtminstone vara i närheten av henne/honom med jämna mellanrum, motverkar att fantasierna får alltför stort spelrum genom att du helt enkelt gång på gång konfronteras med personen i verkligheten. Det blir svårare för fantasierna att få samma starka grepp om dina tankar och känslor, just därför att du ser och kanske hör henne/honom med jämna mellanrum. Försök få till det så ofta du kan utan att det verkar skumt för omgivningen.

Jag menar att det inte direkt skulle hjälpa din självkänsla om du också blev betraktad som knäpp. Förslaget innebär naturligtvis att du kommer att få det mycket jobbigare i början, men fixar du det har du sannolikt förkortat ditt lidande med många dagar och nätter i slutänden.