Är jag för känslig? Jag kan knappt se en film som innehåller otrohet utan att jag börjar skaka av illamående, och ibland har det till och med varit så illa att jag har kräkts. Så fort jag hör talas om någon som är/ har varit otrogen mår jag illa och har lätt för att börja gråta. En före detta pojkvän var otrogen mot mig för några år sedan, kanske har det med det att göra? Jag lever nu i ett lyckligt förhållande, men felet är att jag har så svårt att acceptera att killen jag är tillsammans med varit otrogen i ett tidigare förhållande. Jag rentav äcklas av det och har svårt att släppa tankarna på det, vilket är högst frustrerande då jag älskar honom otroligt mycket. Problemet sitter alltså inte i att jag oroar mig för att han ska bedra mig, utan att jag helt enkelt inte kan förstå hur folk kan bete sig så svinaktigt. Jag går hos kurator, äter medicin mot panikångest och är allmänt psykiskt svag. Jag orkar helt enkelt inte med den här världen! Men ändå vill jag ju på något vis leva… Vad ska jag göra?

---

SVAR

Av olika anledningar reagerar vi människor olika starkt på olika saker. Det kan handla om att vi har tidigare svåra erfarenheter som väcks till liv när vi stöter på samma sak senare i livet, men det kan också handla om att vi har en allmän sårbarhet som gör att vi upplever känslor "starkare", och/eller att vi saknar bra sätt att hantera svåra känslor på. Och eftersom livet inte är svart eller vitt, utan pendlar mellan ytterligheter så innebär det att alla vid vissa tillfällen upplever känslor som kan vara svåra att bära. Saknar vi då strategier för att hantera detta, eller om vi har en mängd oberabetade upplevelser av liknande situationer/känslor, så kan vi drabbas av en mängd symptom som kan vara illamående, darrningar, ångest, panik, trötthet, nedstämdhet osv, osv.

När man märker att man har områden i livet som gör illa en psykiskt bör man söka hjälp. Då får man hjälp med att dels ringa in problemet, men också att bearbeta det hela och skapa nya strategier för hur man ska kunna handskas med livets blandade känslor utan att man skall fara så illa.
I ditt fall så har du redan tagit den här typen av kontakt och håller på att bearbeta dina problem. Det kan ibland ta tid, coh det kan vara svårt att se sina framsteg och förändringen när man är mitt i det, för då känns det oftast mest kaotiskt och svårt. Men med tiden brukar en väg börja utkristallisera sig och förändringen börjar kännas. Så mitt råd är att du fortsätter det arbete du påbörjat och håller i din kuratorskontakt även om det många gånger kommer kännas tungt. Men om ni lyckats etablera en bra samtalsrelation och du inte ger upp så är du på god väg att ta dig mot den typen av liv som du önskar att du kunde ha.