Jag vet inte hur jag ska börja… Jag är 14 år och har mått riktigt dåligt i ett år ungefär. Jag känner mig så ledsen och tom. Gråter varje dag, har ofta ingen matlust, har ingen lust att träffa folk. Jag har slutat gå på fester och ställen där det är mycket folk… Jag vet inte varför jag mår så dåligt. Jag har egentligen bra kompisar, har ju aldrig varit mobbad eller så. Jag är tillsammans med en kille som jag kan prata ganska bra med. Men jag vill inte berätta allt för honom, jag är rädd att han ska tröttna på mig för att jag är så "grinig". Förut var jag väldigt missnöjd med hur jag ser ut, tyckte jag var tjock och allmänt ful. Jag trodde jag skulle bli lyckligare om jag gick ner några kilo. Men jag vet att det inte är så längre… Nu är jag relativt nöjd med mitt utseende, det är inget som bekymrar mig. Men jag kan ändå inte vara glad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till… Det känns fegt att ta självmord. Och jag vill verkligen komma ur det här. Jag har funderat på att gå till ungdomsmottagningen, men det har inte blivit av. Jag vill inte att mina föräldrar ska veta att jag mår dåligt! Måste mina föräldrar veta om att jag pratar med någon på ungdomsmottagningen? Och den frågan som känns viktigast; Har jag möjlighet att få antidepptabletter? Är jag för ung? Måste mina föräldrar vara med på det? Jag orkar inte med det här längre… Jag vill så gärna må bra.

---

SVAR

Du verkar ha hamnat i ett känslomässigt läge som du har svårt att både finna en förklaring till, och hitta en väg ut ur. Jag kan så här brevledes inte ge dig svaret på varför du känner som du gör, men jag kan ge dig en del råd om vart du kan vända dig för att få hjälp att hitta din egen väg ut ur den här känslan av meningslöshet och nedstämdhet.

Du kan mycket väl vända dig till Ungdomsmottagningen som du själv är inne på. Dina föräldrar behöver inte få veta att du går dit.
Nu ser det dock lite olika ut på olika Ungdomsmottagningar, varför det kan vara så att dom har kurator på din närmaste Ungdomsmottagning, men saknar psykolog. En psykolog har generellt mer kunskap om sådana här saker du beskriver, och kan också behandla med hjälp av samtalsterapi, vilket dom flesta kuratorer inte har möjlighet att göra. Men man kan ändå komma långt genom samtal med en kurator, varför du skulle kunna börja där, och se ifall du tycker det räcker. Annars kan kuratorn sedan hjälpa dig vidare till tex barnpsyk där det även finns psykologer.
Ett annat alternativ kan vara att du vänder dig själv direkt till barnpsyk och får en kontakt där. Eller att du går till skolpsykologen om ni har en sådan. Dina föräldrar behöver inte få veta det heller, men för att du ska känna dig trygg med det, så kan du gärna diskutera det direkt med den du träffar och höra hur han/hon ser på det här med att kontakta föräldrarna.

När det sedan gäller din andra fråga om mediciner, så är det generellt så att man inte bör ge den här typen av mediciner till personer som är 14 år, då medicinerna inte är testade för så pass unga personer. Det innebär att man inte är helt på det klara med vilken effekt dom här medicinerna har på unga människor, och man är heller inte säker på hur dom i långa loppet kan påverka en hjärna som fortfarande är under utveckling. Därför bör man generellt vara återhållsam när det gäller att ge dom här medicinerna till unga personer.
Nu, har det tyvärr blivit mer och mer vanligt att väldigt unga personer får dom här tabletterna i alla fall. Och tyvärr kan det i många fall bero på att man inte har tillräckligt med personal för att hjälpa alla som behöver hjälp på andra sätt. Och i vissa fall så har man provat tex samtalsterapi utan effekt, varför mediciner blir ett alternativ trots osäkerheten.
Så, om du har möjlighet att få dom här medicinerna eller inte, om du nu vill det, kan ingen här svara på. Det beror istället på hur den läkare du eventuellt träffar ser på det här med att ge den här typen av mediciner till 14-åringar. För det är alltid läkare som skriver ut mediciner, det får inte psykologer eller kuratorer göra. Och om dina föräldrar måste få veta att du får sådana här mediciner är också till viss del upp till hur den här läkaren bedömmer det. I princip är du så pass ung att dina föräldrar bör informeras, men i vissa fall kan en läkare göra en annan bedömning.
På både barnpsyk, Ungdomsmottagningen, och i skolan finns läkare som du kan prata med om det här. Och om du börjar med att kontakta en kurator eller psykolog, så kan dom hjälpa dig att få prata med en läkare också för att diskutera det här om du vill det.