jag är 23 år och har de senaste 7 åren cirkulerat inom psykiatri för att komma ur självdestruktivitet,anorexia,droger,depression,självmordsförsök m.m.Hur mycket jag än får hjälp mår jag inte bra och längtar tillbaka till trygga barnpsyk.Är jag ett hopplöst fall?

---

SVAR

Nej, ingen människa är enligt min erfarenhet ett hopplöst fall, däremot kan det ta lång tid att hitta vägen ut ur så pass svåra problem som du beskriver. Och det går inte heller alltid att säga hur lösningen kommer se ut, utan det är något som successivt kommer växa fram inom dig. För sanningen är att det är inom dig som förändringen måste ske. Alla utanför kan ge dig stöd, hjälp, och behandling som kan visa på vägar och med tiden göra att du finner en väg, men ingen kan ge dig svaren, utan dom kommer du att finna själv även om det inte känns så just nu. Och kanske är det detta som är allra svårast, nämligen att ha tålamod och orka arbeta sig igenom allt bråte som kan tyckas stå ivägen för en själv och det liv man egentligen vill leva. Och i den situationen är det inte konstigt att du längtar tillbaka till det du kallar trygga barnspyk. För när man är mindre kan man många gånger känna sig omhändertagen på ett helt annat sätt än vad man gör som vuxen, där det kan kännas som om ansvaret för det egna livet vilar tungt på en. Att då vilja krypa tillbaka och bli liten igen, och få finnas på ett ställe som man uppfattade som tryggt är helt normalt.
Min förhoppning är dock att du kan ta upp det här med den/dom du träffar inom vuxenpsykiatrin och att ni tillsammans kan skapa en trygg hamn för dig att vila i när allt känns tungt. Så ge inte upp, utan fortsätt ditt arbete med att finna din egen väg, även om den kan kännas krokig och hopplös emellanåt.