Okänd
Kille
Jag har svåra problem och vet inte hur jag ska lösa dem. vet inte hur jag ska fråga om hjälp heller. det är så att jag mår Väldigt etremt dåligt jag skär mig i armen. jag umgås knappt med folk. jag har inga vänner i skolan…hemma så ägnar jag hela tiden åt att sitta vid datorn. jag har ingen kontakt med min familj förutom när jag bråkar med någon. jag känner mig alltid ensam. jag har ett litet gäng jag är med… men går ofta hem väldigt tidigt eftersom jag inte får ut någon glädje av att vara där. jag är väldigt tystlåten av mig och folk märker mig oftast inte… ett annat problem jag har är att jag har väldigt svårt att Lita på någon.. jag är ful, jag är klen coh jag är osocialisk. jag saknar alla förmågor för att kunna återhämta mig från denna situation…jag har inte heller någon självsäkerhet. och det man ser av mig är bara ett yttre skal utan känslor eller liknande. jag vill gärna ha hjälp men jag är både för feg för att söka någon och för tyst för att börja prata med någon. jag har inte berättat för någon om hur jag mår förutom 3 tjejer smo vet. nackdelen är att dom inte mår så jätte bra själva. och det är bara en av dom som ger mig lite respons eftersom jag skriver i en dag bok om hur det blir varje dag jag mår extra dåligt… asså jag vet inte vad jag ska göra. jag behöver hjälp men vågar inte berätta eller fråga efter den.
SVAR
Du verkar ha hamnat i en svår situation där du dels känner dig väldigt ensam, samtidigt som du har väldigt låga tankar om dig själv som person. Ditt brev andas en känsla av att vara utanför och en känsla av att inte vara värd något annat, och när sådana här känslor blir för svåra att bära, ligger det sannolikt nära till hands att skära sig. Förmodligen så ger det dig en tillfällig lättnad från allt det jobbiga du beskriver i ditt brev.
Men ett av problemen är just det att ingenting förändras genom att man skär sig. Utan det är enligt min erfarenhet just en tillfällig lättnad som det kan ge, emedan allt det andra, dvs ensamheten, och dom låga tankarna om en själv, består. Ja, dom kanske till och med växer sig starkare.
För att komma ur det här och finna vägar i livet som kan kännas meningsfulla och positiva istället, så behöver man oftast hjälp. Den hjälpen inriktar sig på att försöka komma åt dom känslorna som är jobbiga för en, och som får en att vilja skära sig överhuvudtaget. Och det betyder att man både får hjälp att bearbeta det som är jobbigt, men också att man får hjälp med hur man kan hantera den här typen av känslor utan att behöva göra illa sig själv. För när man känner att man kan hantera sådana här känslor, så får man tillbaka kontrollen över sitt eget liv, och då blir inte sådana här känslor så jobbiga eller växer sig så stora som dom gör när man bär allt inom sig helt ensam.
Så, mitt råd till dig är att du verkligen gör ett försök att få hjälp. Min önskan är att du får hjälp hos en psykolog eller en psykoterapeut och dom hittar du inom psykiatrin (barn-, och ungdom om du är under 18 år). Men ibland finns även psykolog på Ungdomsmottagningen. Det du skulle kunna göra är att du ringer till psykiatrin som du hittar på dom blå sidorna i telefonkatalogen och får en tid där. Förhoppningsvis får du en tid ganska snart i sådant fall. Men ett annat alternativ är att du ringer till Ungdomsmottagningen där det kan vara lättare att få en tid snabbt. För skulle det nu vara så att dom inte har någon psykolog på din närmaste Ungdomsmottagning, så skulle du kunna börja att prata med en kurator. För hon/han kommer sedan att hjälpa dig vidare till en psykolog/psykoterapeut ifall det visar sig att du behöver mer hjälp än vad en kurator kan ge. Men det kan vara jättebra att börja hos kuratorn, då det i många fall kan vara enklare, och sedan får du den hjälp du behöver för att komma vidare. Gå in under "din mottagning" på vår sajt för att hitta telefonnummer. Och känner du dig osäker så ta gärna någon av dina kompisar till hjälp och be någon följa med.
Sist vill jag berätta för dig att du absolut inte behöver vara bra på att prata för att gå till en psykolog eller kurator. Vi som jobbar med sådant här träffar många människor som inte vågar prata, eller av andra anledningar känner sig osäkra eller blyga. Och det är helt okay att man är det. Det är psykologens/kuratorns jobb att hjälpa alla att med tiden våga prata, och det är något som kan vara en del i arbetet man gör tillsammans. Så det kan ibland ta lång tid innan personen man träffar vågar berätta något, eller säga hur han/hon tänker, och det är alltså inget konstigt. Det betyder att när du väl träffar en kurator eller psykolog så kommer du få den hjälp du behöver för att med tiden våga prata, och ditt förtroende för kuratorn/psykologen kommer sannolikt att bli större och större ju längre ni träffas. Men detta förutsätter att du klarar av att ta steget att beställa en tid, och det hoppas jag att du fått en puff i rätt riktning mot nu.
Visningar : 459
