Jag kan inte, eller vågar inte berätta för någon att jag blir mobbad!

---

SVAR

Att berätta om något sådant här är mycket svårt, så du befinner dig i en situation som är vanlig. Tyvärr är det ofta som svårast att be om hjälp när man som bäst behöver det. Och hur kommer det sig? Detta perspektiv väljer jag bland andra ut som ett stöd/råd på vägen mot att du ska kunna berätta för någon hur du egentligen har det.

Jag tänkte börja lite från ett annat håll, så ge inte upp även om du tycker att jag snackar i nattmössan till att börja med. Vi säger att du ska hem till en kompis som precis har flyttat. Kompisen har förklarat för dig vart hon/han skulle flytta för länge sedan. Du vet alltså var någonstans lägenheten ligger. Men nu säger vi att du, när du kommer dit du trodde att gatan skulle ligga, upptäcker att kompisen förklarat lite för dåligt. Gatan ligger inte alls där. Vi säger också att du glömt ”mobilen” hemma. Efter att ha gått runt en stund och letat utan att hitta gatan, får du syn på en gammal dam som är ute och rastar sin lilla hund. Du bestämmer dig för att fråga henne efter gatan för din kompis har suttit och väntat på dig ett tag nu.

Här stoppar vi min lilla historia och går tillbaka till ditt problem. Du kan eller vågar inte berätta för någon att du blir mobbad dvs du har jättesvårt för att be om hjälp. Och du som verkligen behöver hjälp. Varför är det så omöjligt? Det var ju frågan jag sade att jag skulle besvara. Om vi nu tar och jämför ditt problem med min lilla historia. Vad finns det för likhet och vad finns det för skillnad? Likheten är att du behöver någon form av hjälp. I den lilla historian behöver du hjälp med att finna vägen till kompisen, så du pratar med den gamla damen. När det gäller ditt problem behöver du också prata med någon. Är du med så långt? Då kommer vi till skillnaden, den jättestora.., skillnaden! Att be någon om hjälp med att finna en gata är ju inte speciellt svårt, men att du skulle berätta för någon om hur du har det, det kan man kalla inte bara svårt utan direkt omöjligt. Jag tror vi är överens om det va?!

Nu tänkte jag att vi skulle använda de här två situationerna till att förklara varför du har så svårt att be om hjälp med ditt problem: I den lilla historian är det så lätt att be om hjälp på grund av TVÅ SPECIELLA OMSTÄNDIGHETER. För det första tycker inte DU SJÄLV att det är konstigt eller pinsamt att be om hjälp med något så självklart som var en gata ligger. Det är dessutom ganska lätt att förklara för damen vad du behöver hjälp med. För det andra tänker du att den GAMLA DAMEN inte heller tycker att det är vare sig konstigt eller pinsamt att be om hjälp med något så självklart som var en gata ligger och dessutom är du säker på att hon kommer att förstå direkt vad du behöver hjälp med. Alltså ber du om hjälp och så är det inte så mycket mer med det.
Om vi nu tittar på dessa två speciella omständigheter när det gäller ditt problem: För det första tycker du sannolikt själv att det är både konstigt och pinsamt att be om hjälp med något så känsligt som att vara utsatt för mobbning och det är ytterligt svårt för dig att förklara så någon annan förstår. För det andra tänker du att personen du skulle berätta det för absolut måste tycka att det är både konstigt och pinsamt att be om hjälp med något så känsligt som att vara utsatt för mobbning, och det är inte alls säkert att personen ifråga skulle förstå vad du behöver hjälp med. Alltså ber du inte om hjälp och så är det inte så mycket mer med det. Så egentligen är det inte så konstigt att du inte ber om hjälp hur illa du än mår. Det är ju nästan självklart att du inte ber om hjälp…

För att klara av att be om hjälp måste du ändra lite grand på någon av dessa två speciella omständigheter. Antingen måste du ändra på vad du själv tycker om att be någon om hjälp genom att strunta i att du tycker det är konstigt och pinsamt och känsligt och svårt att berätta. Eller också måste du ändra på vad du tror att personen du skall berätta det för, tycker och tänker och kan förstå. Att göra det sista har jag inte varit med om någon gång för det är ju lite svårt att styra vad någon annan tycker och tänker. Däremot har jag sett killar och tjejer ändra på vad dom själva tyckt om att be någon om hjälp. Och hur kan man göra det då? Ja, ett sätt är att du ser till att sitta för dig själv men med andra i närheten som exempelvis i ett intilliggande rum, för det är viktigt att inte känna sig totalt ensam även om dom utanför inte förstår. Sedan fixar du godis, chips, frukt eller något som du tycker om att äta, sätter på din favoritmusik, placerar dig framför en spegel (inte alls nödvändigt om du känner att det blir jobbigt) och frågar dig själv om det inte är dags att våga ta chansen och berätta om ditt helvete för någon ( t ex skolsköterska, skolkurator eller kuratorn på kommunens ungdomsmottagning). Det är inte omöjligt att du kommer bli jätteledsen om du prövar det här, men var inte rädd, för ledsamheten måste få komma ut någonstans för att du ska kunna gå vidare. Visst är det bra att trycka bort sin ledsamhet ibland, men ger den inte med sig efter ett tag, blir det som du vet jobbigare och jobbigare ju längre tiden går. Då finns det inget annat att göra än att släppa efter lite. Först inför sig själv och sedan inför någon annan…

Jag vet att din ensamhet är ett osynligt fängelse som plågar dig större delen av ditt vakna liv, kanske drömmer du också om det dom timmar du inte ligger och grubblar, utan sover. Kanske skulle du testa att skriva några rader till någon som träning inför att berätta det i verkligheten..?! En variant är att skriva utan att skicka iväg det. Träningseffekten är i alla fall densamma!