Jag är en kille på 21 år. Jag hade en bror som dog i cancer för ett år sedan. Under tiden han va sjuk var jag inte mycket hos honom, jag klarade inte av det bara. Jag använde min tid på att åka till stan och festa istället. Min bror var sjuk i 5 år innan han dog, och hela tiden hade jag bara förträngt att han var sjuk. En gång under den perioden när han fortfarande levde så började jag känna mig lite konstig ibland, det liksåm kändes som om jag håller på och bli galen eller nåt, d va nån sorts panik som varade bara 5 sekunder eller nåt. Nu efter att han dött har jag börjat få sånna där panikattacker igen, men nu är det verkligen annorlunda, den får mig att springa för livet varje gång den kommer. Sist var det verkligen obekvämt: jag blev helt paralyserad, jag kände hur min kropp somna in, musklena spändes åt så hårt att det gjorde ont, och jag kunde inte ens prata ordentligt, jag bara log där på gräsmattan. Idag klarar jag inte av att åka tåg, jag känner ett tungt obehag när jag ska åka buss, som om det skulle kunna hända mig i bussen (vart ska jag ta vägen i bussen?) jag känner mig verkligen stoppad från att leva mitt liv som alla andra. Vad ska jag göra mot allt detta? Jag går hos en psykolog nu, men fobierna har inte gått förbi. Jag vill åka buss och tunnelbana igen! Tycker du att jag borde sätta mig i bussen ändå, och rent ut sagt bara skita i fobierna? Jag är villig att göra det om du tycker att det kan hjälpa? Tack för din tid!

---

SVAR

Det verkar som om du har levt med rädslan och sorgen kring din brors död under lång tid, utan att du själv vågat släppa fram alla känslor. Din beskrivning av hur du hanterade din brors förestående död emedan han ännu levde, är ett både vanligt och mänskligt sätt att försöka hantera svåra saker på, nämligen att man försöker sysselsätta sig med något som får en att tänka på annat. Det kan tyckas vara en hållbar strategi så länge som man ser till att man har fullt upp av jobb, festande eller precis vad som helst. Problemet är bara att man inte känner mindre, sörjer mindre, är mindre rädd, mår mindre dåligt, för att man försöker tänka på annat. Utan känslorna finns där, oavsett hur mycket vi anstränger oss för att glömma, tänka på annat, distrahera oss osv. Så, svårigheten med att hantera jobbiga känslor på det sätt som du beskriver, är att dom oftast byggs upp inom en, tills dom till slut pyser över, och då kan det bli i form av panikattacker, ångestattacker, eller andra symptom. Man skulle kunna säga att det är psykets sätt att säga till dig att "Stopp, här lite, det finns saker som du måste stanna upp och hantera, och tillåta dig att känna!"
Men många gånger känner vi människor sådan rädsla inför sorgen som drabbar oss när någon nära ska dö, eller dör, att vi inte tror att vi ska överleva ifall vi släpper fram känslorna. Och i ett sådant läge kan det därför kännas enklare att försöka "glömmma" och sysselsätta sig med något annat.

Nu verkar det som om du hamnat i det läget att din strategi med att distrahera dig inte längre funkar. Du behöver helt enkelt ta hand om dig själv och dina känslor kring din brors död, och hitta en väg att hantera sorgen. Du gör därför helt rätt som söker psykologhjälp, för då kan du få hjälp med att hitta ett sätt att hantera dina känslor på ett sätt som kommer hjälpa dig i längden. Men självklart är det här ingen lätt process, utan det kommer krävas mycket arbete, tålamod och mod från din sida. Så, i dagsläget kan jag inte ge dig något råd kring hur du ska hantera din fobi för att åka buss och tunnelbana, utan jag råder dig istället till att prata med din psykolog kring detta så ni tillsammans kan komma fram till hur din fobi hänger ihop med det som du upplevt i samband med din brors sjukdom, samt att ni kan göra upp en plan/strategi för hur du ska hantera din fobi i din vardag.