Okänd
Tjej
Jag har haft aneroxia i 7 år.Har just nu den delen under kontroll men måste gå i rask takt minst 4 timmar per dag,vilket rutar in min tillvaro enormt.Får jätteångest annars.Hur vanligt är detta tvång,är det normalt?Orkar inte med livet och tänker hela tiden på att få ta mitt liv,vilket jag inte vågar nämna för någon för det är en väldigt egoistisk handling.Skär mig och bränner mig i smyg,det reducerar ångesten.Känner själväckel.Orkar med livet nu tack vare sömntabletter.Vad ska jag ta mig till,orkar inte länge till.
SVAR
Kontrollbehovet och känslan av att man måste tex gå på det sätt som du beskriver är en del av sjukdomssymptomen för Anorexi. Ångesten när man inte orkar/klarar att göra det man känner att man måste är också en del av sjukdomsbilden. Även känslan av själväckel är en del i det hela.
Anorexi är en svår sjukdom på det sättet att den inte bara handlar om mat och att banta. Bantandet/motionerandet och fixeringen vid vikten/kroppen startar ofta som en reaktion på jobbiga känslor som kan uppstå i olika jobbiga situationer i livet. Händelserna, och känslorna förknippade med dom kan kännas så jobbiga och omöjliga att kontrollera att man får en ångest som är svår att hantera. I många fall så gör man också en tolkning av jobbiga händelser som går ut på att man själv har en skuld i det som hänt/händer. Tankar som tex: Ifall jag bara varit sötare, vackrare, snällare, duktigare, smalare osv, osv, så hade det här aldrig hänt. Man skapar alltså en bild av att man själv är den som är orsak till allt jobbigt som händer, varför hatet och äcklet mot den egna personen växer sig allt starkare efterhand som sjukdomen utvecklar sig.
För att försöka få kontroll över alla jobbiga händelser och känslor som man upplever, och för att döva känslan av skuld och äckel inför sin egen person så kan man börja utveckla det beteende som är mest synligt när det gäller anorexi, nämligen den tvångsmässiga viktminskningen och det tvångsmässiga motionerandet med enda syfte att minska i vikt.
Men som jag sade först så är alltså det här endast symptom på sjukdomen (som kan vara nog så svåra att hantera), men bakom ligger alltså äcklet mot den egna personen och svårigheten att hantera jobbiga känslor som väckts av en eller flera händelser/upplevelser (behöver inte vara jättestora,dramatiska händelser).
Det här betyder att även om man fått bukt med sitt kräkande, och sitt minimala matintag, så behöver man inte vara frisk för det. Kvar finns oftast känslan av skuld, äckel mot sig själv, och känslan av ångest ifall man inte upprätthåller kontrollen i sitt liv, vilket man kan fortsätta göra genom att tex gå som du beskriver. Att bränna sig och skära sig för att döva ångesten är på samma sätt ett sätt att försöka kontrollera jobbiga känslor av ångest, äckel och kanske rädsla som man känner hotar att välla upp i en om man inte gör något drastiskt för att hålla det stången. Och i detta läget är man alltså inte frisk från sjukdomen, utan kanske är det så att det är nu det jobbigaste börjar. För även om det är jobbigt att få bukt med kräkandet och oförmågan att äta, så är det känslorna som dragit igång hela sjukdomen som sannolikt är svårast att komma åt. Och i det läget är det min erfarenhet att man behöver mycket hjälp. Och det är också i det läget som man oftast känner som du, nämligen att man inte orkar mer. För helt plötsligt står man där med alla känslor igen, och vet fortfarande inte hur man ska hantera dom utan att skada sig själv, eller leva under ett tvångsmässigt beteende som inte längre känns som en hjälp och tillfredsställelse som det kunde göra i början, utan som i stället känns som om det tagit över hela ens liv. För det som en gång började för att hjälpa en att få kontroll, visar sig ganska snart ta över kontrollen, varför många anorektiker kan känna sig som slavar under sitt eget beteende, vilket kan väcka ångest i sig.
Så, utifrån det du beskriver och utifrån min erfarenhet så har du en bit kvar innan den här sjukdomen släppt sitt grepp, och den biten ska du absolut inte behöva ta dig utan hjälp. Istället ska du söka hjälp på en anoreximottagning om det finns någon sådan i din närhet, och i annat fall så vänder du dig till öppenvårdspsykiatrin (barn-, och ungdom om du är under 18 år). Oavsett vart du vänder dig så kommer du få hjälp med att hitta andra strategier att hantera dom känslor som "triggar" igång allt det här, och när man väl hittar alternativ och känner att man klarar att hantera även jobbiga känslor utan att behöva skaffa sig kontroll, då kan man lägga den här typen av tvångsmässiga beteenden åt sidan. Så, ge dig själv chansen att komma tillrätta med det här, och hitta ett liv utan tvång, kontroll, ångest och självdestruktivitet. För även om du innerst inne kanske har uppfattningen att du inte är värd ett sådant liv, så försäkrar jag dig att det inte finns något du kan ha gjort nu eller tidigare som gör att du förtjänar den typen av liv du har nu.
Visningar : 540
